sallesbetraktelser

Vi tog avsked av José och Yolanda i Mexico City. Nu hade vi 4 dagar för oss

själva. Att utforska Mexico City blev en otrolig upplevelse. Under resans gång

hade José berättat om MC och vad som var ett måste att se. Dag ett började vi med att se de pyramiderna. Azteka indianernas heliga plats. När vi kom dit kände vi båda närvaron av Aztekerna. Vi tittade på the pyramid of the moon and the pyramid of the sun. Att ta sig till toppen av pyramiderna var ett om inte omöjligt företag så

i alla fall nästan. Trapporna gick lodrätt upp och varje trappsteg var en halv meter.

I 30 graders värme och med inställningen det här ska vi klara, började vi vandringen uppåt. Det stod snart klart för oss att det här skulle vi inte klara, så efter

20-25 trappsteg vände vi nedåt. Vi tillbringade hela dagen här, det fanns så mycket att se och fundera över. Platsen där pyramiderna ligger heter Teotihcucan.

När vi kom till hotellet blev det dusch och ett par whiskey. Den här dagen somnade vi ovaggade. Man skall komma ihåg att MC ligger på 2500 meters höjd bara detta gör att tröttheten kommer fortare.

När vi vaknade på hotellet dag 2 kändes det i hela kroppen att vi gjort något ovanligt dagen innan. Frukosten blev lång. I dag skulle vi ta oss till La Zona Rosa, ett område i MC där de fina butikerna fanns och där alla affärsmän avslutade

arbetsdagen. I La Zona Rosa vid den här tidpunkten fick inga ”fattiga” eller annat ”löst folk” komma in. Detta var en avgränsad del av MC och som var till för ”rika” eller turister med gott om pengar. Efter att ha vandrat ett par timmar i området, hittade vi en bar som såg originell ut. Klockan var omkring 2 på eftermiddagen och hela baren var full av män i snygga kostymer och välvårdat hår. Alla tittade på oss men vi tänkte ” vi är turister så det får vi stå ut med”. Vi beställde in Margaritas och

tände var sin cigg. Efter en stund kom det så ytterligare 2 margaritas in och vi tittade oss förvånat omkring.Vi uppfattade det som om det var Happy hour och tänkte ” vilken tur vi har”. Efter ytterligare en halvtimme kom 2 margaritas till. Nu frågade vi vad detta var och fick till svar att det var ” on the house”. Glada till humöret satte vi i oss dessa också. Efter ytterligare en halv timme kom 2 nya. Denna gång gav jag mig inte utan ville veta vem det var som gav oss drinkarna.

En äldre herre från ett bord inte så lång från oss vinkade med handen. Jag gick

bort till honom och tackade och samtidigt frågade jag varför. Som svar fick jag att jag hade en så vacker hustru och det var därför som han bjöd på drinkarna. Vi kände oss inte så bekväma med det svaret så vi tackade och gick därifrån. Glada     till humöret gick vi vidare i La Zona Rosa. Senare på kvällen anlände vi till vårt hotell. Även denna natt behövde vi inte vaggas till sömns.

Dag 3 besökte vi azteka indianernas museum. Här tillbringade vi en hel dag.  

Så blev det måndag och det var dags för mig att börja göra nytta. José hämtade oss och vi skulle flyga till Guadalajara för att besöka en del fabriker som tillverkade prydnadssaker i onyx eller alabaster. Avståndet mellan Acapulco och Guadalajara är ungefär som mellan Malmö- Stockholm. Det var ungefär 2 timmars flyg med vårt plan. Väl framme väntade en av tillverkarna på oss och vi körde direkt till deras showroom. Efter att jag hade plockat ut ett någorlunda stort  sortiment började prisförhandlingen. När detta var klart och jag hade gjort anteckningar, fotograferat sakerna (med polaroidkamera). Vad var det jag hade köpt?

Stenfigurer av azteka indianernas gudar. Hemma i Sverige såldes dessa figurer som antika och till hutlösa priser. Nu skulle alla kunna ha råd med att köpa dessa till resonabla priser. Nu var det dags med lunch. Mexikansk mat naturligtvis. Drink före maten var naturligtvis en margarita. Öl till maten var corona, en ljus öl, och en tequila till maten. Maten bestod av enciladas och fajitas. Vad man skall komma ihåg fanns denna maten inte i Sverige vid detta tillfället. Vid 3 tiden var det så dags att bege sig till ännu en tillverkare. Denna gång till en onyx och alabaster tillverkare. I Sverige vid denna tidpunkt var alabaster populärt och onyx ansågs lite finare. Efter att tillbringat några timmar med att plocka ut ett lämpligt sortiment till B&W:s kunder, återvände jag och Britt till vårt hotell.

Tisdagen gick i sightseeingens tecken. Vi skulle bl:a besöka Guadalajeras Zoo. Här hade Kungen och Silvia precis varit, vi ville inte vara sämre. Det som alla kom för att titta på var pandorna. De hade precis fått tillökning. Finns det något sötare än en pandaunge? Vi tillbringade hela dagen på zoo. Därefter var det åter till hotellet för på kvällen var vi utbjudna av en leverantör till en fin restaurang. Vi hann med en siesta på ett par timmar och sedan kom José och Yolanda för att hämta oss. Framåt småtimmarna kom vi åter till hotellet och José sa ” imorgon startar vi kl 10”. förslaget accepterades omgående. Vi log och sade godnatt. Resterande dagar fram till torsdag eftermiddag arbetade jag med olika leverantörer inom stenindustrin.

När vi vaknade lördag morgon och gick ut på altanen, fick vi nypa oss i armen. Nedanför oss låg Stilla Havet alldeles lugnt och solen lös med sitt orangegula sken. Efter frukost skulle Ernesto hämta oss för en sightseeing med sitt plan. Vi åkte ut till ”flygplatsen” som vi denna tidpunkt bestod av ett litet trähus med en skylt som det stod Alcapulco på. Väl uppe i luften frågade Ernesto om vi ville ta en tur runt en vulkan som heter Nevado de Colima.

En otrolig upplevelse. Vi flög runt vulkanen och tittade ned i den. Rök kom ifrån den och

Ernesto berättade att den då och då hade små vulkan utbrott. Efter detta flög vi ut över

stilla havet. Här lågsniffade han över ytan och vi kunde se både hajar och djävulsrockan.

Vid ett tillfälle hoppade en djävulsrocka högt upp i luften. Vilket minne. Nu började bensinen ta slut så vi fick vända tillbaka. Tillbaka på hotellet tog vi en siesta för att hämta krafter inför kvällen. Framåt eftermiddagen var vi beredda på att ge oss ut i Alcapulco. Eftersom jag är ett Elvis fan och sett filmen Fun i Alcapulco, vad var mer givet än att vi skulle söka upp platsen varifån Elvis dök från klippan. La Quebrada heter platsen där djärva unga män hoppar ut i från klipporna. För att ta oss dit skulle vi behöva ta en taxi.

Jag var inte bra på spanska och chauffören kunde varken engelska eller skånska så vad gör jag? Fäller ut armarna och säger Elvis. Ett leende visar sig på chaufförens läppar och vi stiger in i taxibilen. Väl framme tränger vi oss fram till klippkanten så att vi skulle kunna se ordentligt. På klippan mittemot oss stod 5 unga män beredda till att dyka. Nere i vattnet

låg en kille som skulle ge signal när det var klart att dyka. Vi fick inte fotografera för blixtarna kunde störa dykarna. Så släcktes allt ljus och facklorna som dom hade i händerna tändes och så kastade de sig ut i tomma intet. En mäktig upplevelse. Efteråt gick dom omkring med var sin hatt i handen och där fick man lägga vad man tyckte det var värt. På vägen ut tittade jag upp mot klipporna och där låg hotellet där Elvis gick omring med sin gitarr och sjöng ledmotivet ur ”Fun in Alcapulco”. Tillbakafärden gjorde vi i en traditionell mexikansk häst och vagn vackert utsmyckad. Luften var mjuk som siden och temperaturen var kring 30 grader. Vi skulle ta oss till en restaurang som hette Taj Mahal. Här väntade José och Yolanda på oss. Väl framme förstod vi varför den hette Taj Mahal.

Hela restaurangen var byggd av vit marmor och i många stycken liknade den originalet.

Här åt vi allt som havet hade att erbjuda till detta kom viner från Mexico. En fantastisk dag med en fantastisk avslutning. Väl framme vid vårt hotell tog vi avsked av José och Yolanda. Vi hämtar er på måndag sa José så får ni ha söndagen för er själva. Vi var tacksamma för detta för just då kände vi oss mätta, trötta och oerhört omtumlade. På söndagen sov vi länge och frukosten tog vi på rummet. Några timmar tillbringade vi på stranden. Därefter gick vi ut för att titta på sevärdheter i Alcapulco. Framåt kvällen letade vi upp en mysig restaurang. Inredningen var gjord av gammal skeppsinredning. Genom restaurangen rann små bäckar med fisk och sköldpaddor i. Taket till restaurangen bestod av trädkronor. Britt speciella minne från denna restaurang är att vid ingången fanns ett litet lori djur som hon fick hålla. Den hade en 70 cm lång svans som den snodde runt Britts arm. Mjuk päls, mörka stora ögon samt en väldigt lång tunga. Mätta och belåtna gick vi sakta hem mot hotellet. Två oförglömliga dagar och det skulle bli fler.   

I februari 1982 gav vi oss iväg mot Mexico. Kastrup- Schiphol- Mexico City. Vi steg ombord på en KLM:s boeing 747 och fick sitta i övervåningen. Jag vet än idag inte varför vi fick sitta här. Vi hade blivit uppgraderade till business class. Mycket trevligt, endast 8 fåtöljer, egen flygvärdinna och mycket mat och dryck. Det var en mycket märklig upplevelse med tiden. Vi startade klockan 12.00 och skulle flyga 11 och en halv timme men landade klockan 17.00 samma dag. Vi hade vunnit 7 timmar. När vi landade var kroppen inställd på att klockan skulle vara 24.00. Väl framme blev vi mottagna av Jose och Yolanda och deras flygkapten Ernest. Vi hämtade vårt bagage, men vi behövde gå genom varken tull eller passkontroll. Vi gick direkt till ” vårt eget flygplan”. Innan vi steg ombord frågade Josè om vi hade något önskemål om var vi ville tillbringa weekenden. Jag sa ” Acapulco skulle vara trevligt”. Vi steg in i planet och satte kurs på Acapulco. Väl framme åkte vi limo från flygplatsen till vårt hotell Lapa Paca. Vi fick en suit på översta våningen. Stort vardagsrum, 2 sovrum, separat bar och en altan. Från altanen hade vi solnedgången som gick ned i Stilla Oceanen. Slå upp en gin tonic så länge jag skall bara gå på toa. När jag efter någon minut återvände var solen borta.

Det som jag nu skall berätta är som taget ur ”tusen och en natt”. Varje år finns det en mässa som heter Frankfurter Messe. Denna mässa går av stapeln 2 gånger om året, en på våren och en på hösten. Hit kommer all jordens inköpare, så även jag. Vid den här tidpunkten var det normalt att olika länder ställde ut i stora paviljonger vad landet hade att erbjuda i exportvaror. Oftast brukade jag stanna hela veckan som mässan varade för att inte missa något att köpa in. Sista dagen besökte jag Mexicos paviljong. Jag har alltid varit intresserad av Mexico som land, framförallt deras kultur. När jag steg in i paviljongen, möttes jag utav en ung stilig mexikan, mörkt vågigt hår, gnistrande bruna ögon, slok mustasch och ett varmt leende. My name is José, can I help You? Det är inte vanligt att man råkar ut för en déjà vu upplevelse, men nu gjorde jag det. Vi fick en otrolig kontakt och det var precis som om vi träffats tidigare. José och jag gick runt i paviljongen och José berättade om sitt land och dess historia. Efter ett par timmar kom hans fru fram till oss och frågade och det inte var tid med lite mat. José presenterade sin fru Yolanda och vi gick tillsammans till en restaurang som låg inom mässområdet. Efter maten tillbringade José och jag ytterligare timmar med att José berättade om sitt land och dess kultur. När dagen närmade sig slutet, föreslog José att jag och Britt skulle komma och besöka dem. Jag bjöd in José och Yolanda till Sverige och de svarade att de gärna kom till Malmö, men först var de tvungna till att montera ner paviljongen. Vi bestämde dag och att José skulle ringa när de var på väg. Jag fick nu tid på mig att förbereda. Jag var tvungen att tala med min chef

om representation + att jag och Britt blivit inbjudna till Mexico som deras gäster. Jag fick OK på båda grejerna. Veckan gick och José och Yolanda kom till Malmö. Vi hämtade dem vid flygterminalen och jag hade bokat in dem på S:t Jörgen hotell. Efter att de hade bokat in sig, sade vi att vi hämtar er om några timmar. Jag hade bokat bord på Kramer hotell.

Väl där skulle vi äta middag och jag fick tillfälle att skåla med José. Snaps och öl till pojkarna och vin till flickorna. Efter en fantastisk kväll skulle vi så gå från Kramer till S:t Jörgen. En vinglig promenad. José sa till mig ” Your snaps is very strong” och jag höll med.

Våra ben hade blivit lite gummiaktiga. Dagen efter blev det sightseeing i Skåne och på

kvällen var det tid för dem att resa till Mexico. När vi tog avsked och kramade om varandra visste vi att våra band skulle ytterligare stärkas genom vår ankomst till Mexico i februari 1982.     

Min vänskap med ”Kurre” (en gång utsedd till världens bästa högerytter) har stått sig genom åren. Många är de minnen som vi delar tillsammans under framför allt åren 1979-1986. När jag reste till Florens visste jag att fotboll stod på dagordningen. När vi kom fram till Stadio Artimio Franchi visste jag att en högtidsstund var i antågande. Kurre som fortfarande är en legend i Florens, fick skaka hand med sina fans, alla ville prata fotboll med honom. Jag minns ett speciellt tillfälle då jag hade ont i ryggen. Kurre ringde upp chefmassören för Fiorentina. Efter en timmes massage av honom kunde jag ”nästan” lyfta från golvet.

Vid varje besök visste jag, att jag minst ett par gånger skulle komma att besöka Kurre och Marianne i deras hem. Deras gästfrihet är som alla italienares, stor och generös. När väl middagen var överstökad, blev det ett besök i Kurres minnesrum.

Här fanns alla de lags tröjor med nummer 7 på ryggen som Kurre representerat. Här fanns alla tidningsklipp, videor och andra utmärkelser som Kurre fått genom åren. Det var härligt att sitta i detta rum och lyssna på Kurre.

Ett annat trevligt minne som dyker upp, är när vi bodde på Odlarevägen i Löddeköpinge, ringde det en dag på vår dörr. Utanför stod Kurre och Marianne. ”Hej vi är på väg till Stockholm”. De stannade i några timmar. Efter 1986 kom det sig så, att jag inte längre reste på Italien. Kontakten med varandra avtog och det var inte förrän 2003 som vi åter fick kontakt. Min dotter hade vid den här tidpunkten bestämt stig för att bli designer eller inköpare på något stort klädesföretag. Att prata italienska var naturligtvis ett plus och ett måste. Efter att ha anmält sig till Scuola Leonardo da Vinci stod det klart att 13 veckor i Florens nu var ett faktum. En 20-årig flicka ensam i Florens, var ingen tanke som tilltalade mig. Jag ringde upp Marianne och fick ett mycket positivt gensvar. Du behöver inte vara orolig. Jag skall vara som en extra mamma för henne. Många var de kvällar som Lina tillbringad med Kurre och Marianne. Vänskap sitter inte vad du har utan hur du är.

En stor fördel med att vara  inköpare var att jag kom att få se många fantastiska ställen och länder, en annan var att jag fick träffa många intressanta personer. En dag i januari 1979 stegade en man vid namn Christer Lauridsson in på mitt kontor. Han hade många agenturer i Italien som tillverkade krukor och andra presentartiklar. Mitt intresse för Italien väcktes när han sade att Kurre Hamrin var medagent till dessa agenturer. 1958 VM i fotboll i Sverige var Kurre huvudskälet till att Tyskland besegrades och Sverige gick till final. Jag var 15 år och Kurre blev min stora fotbollsidol. Nu 21 år senare skulle jag få träffa honom ” in person”. Klart att jag sade ja till denna ”inköpsresa”. Till saken hör att Britt (min hustru) skulle följa med. Den 5 maj 1979 flög jag och Britt från Kastrup till Rom. Det gick inte att flyga direkt till Florens. I Rom stod Christer och mötte oss och därifrån flög vi till Florens. Dagen efter skulle jag få träffa Kurre. Efter frukost på hotellet gick vi ut och ställde oss utanför hotellentrén. Efter en stunds väntan körde en Alfa Romeo upp och ut hoppade Kurre. Han kom fram emot oss och presenterade sig. Precis som om jag inte visste vem det var som jag hade framför mig. Kurre, en blyg, leende, ödmjuk och vänlig person. Från denna stund och 6 år framåt skulle jag träffa Kurre 2 gånger om året. Efter dagens arbete och besök på fabrikerna blev jag, Britt och Christer hembjudna till Kurres hem. Här fick vi träffa Marianne, Kurres fru sedan hans tid i AIK (innan han blev proffs).

Vi träffade deras barn Piero, Erika och de andra barnen vars namn jag inte kommer ihåg.

Här fick vi stifta bekantskap med Italiensk matkultur. Anti pasto, som var kallskuret typ parmaskinka, eller carpaccio tunna marinerade skivor av rått nötkött, eller caprese, mozzarella ost med tomater. Efter detta kom primo. Vanligtvis är detta pasta typ tortellini, risotto eller minestrone soppa. Nu när vi var mätta kom secondo. Detta är huvudrätten och kan bestå av antingen kött, fisk eller fågel, efter detta kom vi till första efterrätten, Formaggio e Frutta som var ost parmesan och pecorino. Middagen avslutades med il dolce vilket är dessert i forma av kakor. Till detta dricker man för matsmältningen vanligtvis

grappa, limoncello eller sambuca. Till alla rätter dricker man rött vin. Italienskt rött vin är kraftigt av naturen. Efter en middag som denna (3-5 timmar) var det tid att försöka ta sig till hotellet. Rött vin ger huvudverk och det fick vi alla känna av dagen efter. Grappa smakar som bensin. Nästa dag var det bara att kliva upp ur sängen, in i duschen, på med kläderna och ut till väntande bil. När jag reste i Italien blev det ofta en vecka eller mer och hela tiden med Christer och Kurre så mina minnen är många och fantastiska.

Leipziger mässan var vid denna tidpunkt (1977) en av två mässor som det gick att handla riktigt billigt. Den andra var Kanton i Kina. Vad jag handlade här var blåvita figurer, krukor, tomtar i alla de storlekar samt smidesprodukter. Att resa till Leipzig var som att resa 50 år tillbaka i tiden. Vi var många B&W inköpare som besökte denna mässa. Därför åkte vi tillsammans. Resan började vid Malmö Centralstation därför där gick en buss direkt till Kastrup. Den gick via Limhamn-Dragör. Vi kunde här äta frukost. De mer erfarna tåg en gammaldansk och en elefantöl. Vi hade bland annat en inköpare med oss som inte fick dricka alkoholhaltiga drycker hemma. För honom blev dessa resor ett uppror mot överheten som rådde hemma. Väl ombord på planet blev det ytterligare vodkagroggar. Det serverades fria drinkar ombord, den östtyska staten bjöd. Väl framme i Leipzig fick vi åka direkt till hans bostad. Där blev han liggande i 6 dagar, som tur var hade han sett till att alla de stora leverantörer som han handlade av var med på resan, så de skötte inköpen.

Vid middagstid gick alla inköpare från ICA, KF, B&W, Tempo, Hemköp, IKEA, för att äta middag. Vi gick till Göthe salarna; ända stället som kunde ta så mycket folk. Tack vare denna tradition kom jag att lära känna många inköpare i Sverige. Vad vi åt och drack var oftast östtysk öl en bummerlunder (snaps) samt en soppa som hette soljanka. Efter denna samvaro återgick vi till mässan. Vad jag mer minns från dessa resor är själva staden Leipzig. Den var grå och brun smutsig, kulhål i fasaderna, inget underhåll, drabanterna, de rädda och ängsliga folket, den oerhörda mängden soldater. Vad jag inte visste då var att 50% av befolkningen var angivare den andra delen var de som blev angivna.

Leipzig blev min första utlandsresa som inköpare. Leipzig låg vid denna tidpunkt i Östtyskland, alltså bakom järnridån. Invånarna hölls i ett järngrepp, ingen vågade prata om hur det egentligen var att bo och leva i Östtyskland. Vi inköpare bodde inneboende hos olika familjer. Jag bodde hos en familj som hette Abicht. Frau Abicht med dotter bodde på 4:de våningen i ett hus från 30-talet. De familjer som kunde hyra ut ett rum under denna veckan gjorde så. 150 västmark kostade en vecka, det vill säga 750 kr. Antingen kunde Frau Abicht gå till intershopen och handla ”lyxvaror” eller så kunde hon växla ”svart” och få

3000 östmark. 3000 östmark var 3 månaders uppehälle. Varje morgon gick frau Abicht till bageriet för bullar, mjölkaffären för ägg, charkuteri affären för pålägg. Allt för att jag skulle få ett intryck av att det inte rådde någon brist på varor i Östtyskland. Köerna var långa vid varje affär. Det tog ungefär 2 timmar för att handla detta. Klockan nio varje dag knackade frau Abicht på min dörr och sade att frukosten var färdig. I det stora vardagsrummet som aldrig användes, hade hon dukat fram min frukost. Alla rummen hade kakelugnar och dessa eldades med brunkol. Kaffe fanns inte, utan det var något surrogat. Jag hade alltid med mig Zoegas, så att jag kunde få riktigt kaffe. Kaffe, tvål, deodoranter och kläder var annars de artiklar som jag hade med mig till Frau Abicht och hennes dotter. Varje gång hade mamma packat min resväska med kläder från henne och övriga nödvändiga saker som familjen behövde. Jag kommer ihåg, att när jag hade lämnat över gåvorna, blev det mannekänguppvisning i trappuppgången. Hela Östtyskland var ett korrumperat samhälle. Det fanns ingenting som man inte kunde köpa för västmark eller dollar. Jag kommer speciellt ihåg en nattklubb som hade en dörrvaktmästare som hett Walter. Han släppte inte in några andra än mässbesökare. För att komma in fick han ”tryckt i sin hand” 5 västmark.

Han gjorde hela sin årsinkomst och mer därtill under denna veckan. Väl inne på ” Haus Cornewitz som nattklubben hette, var det champagne och rysk kaviar som gällde. Efter ett tag (några resor) kunde jag börja prata med Frau Abicht om hur det var att leva i Öst. Hela Öst var uppbyggt på väntetider. 10 år för en TV, 15 år för en bil (Drabant). Den ända gången någon fick lämna Östtyskland var när de hade blivit pensionärer, då hade staten ingen nytta av de längre. Officiellt fanns det ingen svält ingen arbetslöshet. På varje jobb gick det 10 personer. Som tur är finns Östtyskland inte längre.  

Att få jobbet som inköpschef för avdelningarna prydnad och present, säsongsartiklar (jul, påsk etc) samt glas och porslin, blev en stor utmaning för mig. Som inköpschef hade jag ansvaret för lönsamheten, sortimentsutveckling, möten med 16 avdelningschefer 2 ggr om året, besök på samtliga 16 stormarknader minst 1 gång om året samt resa jorden runt för att söka efter artiklar som passade B&W:s konsumenter.

Huvudkontoret som vid denna tidpunkt låg ute vid Jägersro, kom att bli en arbetsplats som jag kom att älska att gå till varje morgon. Sektor Hem bestod av Stig Tärbe (sedermera Ronny Planthin, Torsten Svensson, Anette Holmström, Margaretha Ötander, Stig Aspler,

Alvar Ulvestål och jag samt vår sektorschef Lars Jonasson. På denna tidpunkt (1977) var det på modet att sitta i ”öppna landskap”. Hela vår sektor var ett stort rum med fikaplatsen i centrum. För att hålla ordning på tider, papper, sammanträden, besök och var jag befann mig hade jag en sekreterare som hette Kerstin Ekvall. Utan henne hade avdelningen inte fungerat administrativt. Just fikabordet blev en plats 2 gånger per dag som vi alla träffades vid. Här pratades det om allt, här fick vi skratta till vitsar och ta del av varandras vardag.

Fikavagnen kom 2 ggr om dagen och det var Sonja som ansvarade för denna. Vi inköpschefer hade en förmån i att, om vi hade leverantörsbesök kunde vi skriva upp detta i Sonjas bok. Vi slapp att betala. Alvar var duktig på att alltid ha leverantörsbesök. Till mysfaktorn hörde också Martin, vår interna brevbärare. Han var 75 år och kom varje dag med posten till oss. En underbar ”brevbärare” som var snacksalig och alltid hade en trevlig historia att berätta om hur det var när han var ung. B&W var vid denna tidpunkt en maktfaktor inom detaljhandeln. Alla ville bli leverantörer till B&W därför att här kunde de sälja stora kvantiteter. Det fjäskades mycket för oss. Julklappar, restaurangbesök, resor och gratisprover hörde till vardagen. Att vara inköpschef var ett privilegium och jag njöt av varje sekund. När jag som liten grabb drömde om var jag skulle bli som stor, kunde jag inte i min livligaste fantasi tänka mig att ”jag” skulle få förmånen att resa jorden runt i 20 år.

Efter mardrömmen i Trelleborg tog jag kontakt med Per Säfsten. Han var chef för ekonomi och personal inom Wessels Stormarknader. Per och jag hade en mycket god relation mellan oss. Eftersom jag hade lämnat ett mycket bra intryck efter mig, då jag slutade på Wessels, var det inte svårt för Per att återanställa mig inom Wessels koncernen. Jag kom att ha ansvaret för marknadsföringen samt chef för prydnad, porslins avdelningarna. Boett Hemcenter var en ny idé inom detaljhandeln. Här skulle man sälja märkesvaror till ett lägre pris än vad fackhandeln gjorde. En svårighet att komma förbi, var att märkesleverantörerna vägrade att sälja till oss.

Detta löstes genom att anmäla företagen till marknadsdomstolen. Min chef Hans Körning var en stor man som rökte pipa. För att få en uppfattning om vad ett hemcenter var, gjorde vi (Ronny Planthin, Bengt Larson, jag och Hans Körning) en resa genom Europa för att besöka hemcenters. Detta blev en resa som jag sent skall glömma. Först körde vi till Paris. Där stannade vi ett bra tag, inte för att studera hemcenters, nej vad som gällde var det ljuva livet. Hans hade skaffat ett hotell som låg på Champs Elysees. Varje morgon (10 eller senare) började vi dagens äventyr på en bistro, espresso, pernod samt en toast blev ”vårt dagliga bröd”. Vi besökte Louvren och tittade på Mona-Lisa, vi gick under Triumfbågen, vi seglade på Seine, besökte Eiffeltornet samt slottet i Versailles. Vi gjorde verkligen Paris. Det vi inte gjorde var att besöka hemcenters. Hans vår chef tyckte plötsligt att det inte var så viktigt, utan vi skulle forma vårt eget hemcenter i Lund. 14 dagars betald semester, allt inklusive. Under min tid på Boett slogs Wessels Stormarknader och Bra Stormarknader tillsammans och blev B&W stormarknader. Den blivande inköpsorganisationen behövde förnyas och jag var inte sen att söka en av dessa platser. 1976 fick jag besked av min tidigare chef Lars Jonasson att jag hade fått en inköpschefs plats och att jag skulle tillhöra hans sektor. Boett Hemcenter lades ned på grund av bristande intresse hos konsumenterna. 1976 var ett bra år jag träffade min hustru Britt och våra liv flätades samman. Nu så här 36 år senare kan jag konstatera att detta årtalet har kommit att bli en milstolpe i mitt liv.