sallesbetraktelser

Efter ett mycket succéartat arbetsår på Wessels i Malmö, blev jag tillfrågad om jag ville följa med upp till Valbo för att starta ett nytt Wessels. Lars Jonasson blev utsedd till varuhuschef och jag till ställföreträdande + att jag blev ansvarig för inre och yttre marknadsföring och fick titeln marknadschef. Detta var ett stort steg i rätt riktning och naturligtvis svarade jag ja. Som nyetablerat företag med över 100 nya arbetstillfällen följde vissa fördelar, bland annat gick jag och Lars före i bostadsköer.

Detta innebar för min del att jag och min familj fick tilldelat oss ett nytt en och halv våningshus på Länsmansvägen 27 i Valbo. Huset skulle stå färdigt någon gång i maj och till dess fick vi bo i en 4 rums lägenhet med adressen centrum 5:a i Valbo.

Tyvärr blev det inte så utan en skilsmässa kom emellan. Jag och Jonas fick flytta in i det nya huset.

På själva öppningsdagen blev det kaos i Valbo. Alla tillfartsvägar blev blockerade.

Jag hade ordnat så att Jokkmokks Jocke skulle uppträda, gratis kaffe i cafeterian,

polisen hade uppvisning med sina hundar, helsidesannonser i Gefle Dagblad och

Arbetarbladet. Succén var given. Dagen efter var jag och Lars på 1:a sidan i båda tidningarna. Med stora bokstäver stod det ”Skåningarna som skall göra det”.

Jag fick vara med i juryn som skulle välja ut Gävle lucia och åter igen var jag på första sidan i Gefle Dagblad.

Nu så här efteråt när jag tittar tillbaka på mitt fantastiska liv, kan jag utan tvekan säga att mitt liv i Valbo blev den mörkaste perioden.

Efter avslutad indoktrinering i Wessels andan kom jag till Wessels i Malmö.

Här blev jag avdelningschef för avdelningarna armatur, möbler, hemtextilier,

mattor och sängar. Jag basade över 30-35 kvinnor samt två män. De flesta arbetade halvtid. I mina arbetsuppgifter ingick schemaläggning, leda och fördela arbetet, marknadsföring, besök av leverantörer, lokala inköp, layout förändringar samt entusiasmera personalen. Varje tisdag skulle jag hålla avdelningsmöte. Dessa möten ägde rum i cafeterian. Kaffe och mackor bjöd Wessels på. Här gick vi igenom dels vad som hänt gångna veckan samt vad som skulle hända kommande vecka. Min varuhuschef Ivar Schultz, även kallad ubåten; detta för att han alltid dök upp oanmäld och när man minst anade det. Han och jag kom att ha en mycket bra relation. Vid den här tidpunkten var jag mycket entusiastisk och full av idéer. Mina

arbetskamrater, som var mycket äldre och tröttare än jag, såg på mig med en viss bävan, eftersom mina idéer oftast vann gehör. Jag kan milt uttrycka det så, att jag låg mycket bra till hos Ivar. I organisationen fanns det något som gick under betäckningen LMK (lokal marknadskonsult). Den som blev utsedd till detta hade hand om inre och yttre marknadsföring. Efter en tid fick jag hand om detta. Nu skulle all typ av marknadsföring godkännas av mig. Ett prestige jobb. Vad som även var nytt för mig var att alla var ”du” med varandra. Detta lättade upp stämningen.

Inom koncernen fick jag, tack vare min kreativitet, rykte om att vare en otroligt duktig LMK:are. Detta gjorde att jag fick förfrågan om jag ville följa med Lars Jonasson upp till Valbo och starta ett nytt Wessels. En fjäder i hatten och naturligtvis tackade jag ja.

Efter upptäckten av Thures och Ann-Sofies förhållande, förstod jag omgående att min karriär skulle gå i stå om jag inte gjorde något åt detta. I oktober 1969 hittade jag en annons i Sydsvenskan om att Wessels sökte aspiranter till att bli avdelningschefer. På den här tiden var Sydsvenskan full av jobbannonser. Det var stor brist på kvalificerad arbetskraft. Idag heter det CV men då fick jag skriva ett brev och sända med alla meriter (betyg). Några veckor senare blev jag uppringd av Ebbe Melander. Han presenterade sig som personalchef på Wessels och sade att jag var välkommen på en anställningsintervju. Glad i hågen gick jag för att möta Ebbe Melander. Jag glömmer aldrig denna intervju. Ebbe var redan på den här tiden en miljökämpe av stora mått. Jag har sällan varit på en intervju där den som skall intervjuas sitter tyst och intervjuaren håller låda. Efter en timmes lyssnande , hummande och nickande fick jag besked om att jag var anställd. Jag fick skriva på ett anställningsavtal. Jag fick 2500 kr i lön + att de fem första åren fick alla aspiranter ytterligare 1500 kr/år utöver den sedvanliga löneökningen. Vid den här tidpunkten var det normalt med 10-15% fackliga löneökningar. Jag svävade fram när jag gick hem. Även inom Wessels förekom intern utbildning. 9 månaders utbildning i hur det var att vara chef inom Wessels. År 1970 hade Wessels börjat växa. Det fanns Wessels i Örebro och Uppsala. Jag fick göra min utbildning i Örebro hos en Varuhuschef som hette Gunnar Wulff. En härlig tid. Det var med ett stort leende på läpparna som jag gick in till Thure Åmvall och sade upp mig. Han mottog uppsägning utan att kommentera den. Han som jag tyckte väl att det var skönt att slippa se varandra.

Som nykläckt assistent kom jag att bli placerad i Malmö på Tempo Värnhemstorget.

Med stort självförtroende anlände jag till min ny arbetsplats. På den här tiden var man inte ”du” med varandra. Mitt första möte med Disponent Åmvall blev som en hägring, jag såg honom men hörde inte vad han sade. Själv gick jag under namnet

herr Samuelsson eller assistent Samuelsson. Mitt ansvarsområde blev leksaksavdelningen och husgerådsavdelningen. Min lön blev 1200 kr i månaden och jag hade 600 kr i hyra så jag tyckte att jag skulle klara mig bra. Jag fick även en vit rock och en namnbricka med orden assistent Samuelsson. Hierarkin inom Tempo Värnhemstorget. Överst Disponent Thure Åmvall, nästa led bestod av

avdelningscheferna Berit Partell, Bengt Harman, Kjell Magnusson, Ann-Sofie Håkansson och lagerchef Ljungberg. Nästa led var assistenterna. Torbjörn Nilsson och jag och under oss kom 1:a biträden och övrig personal. En sluten värld. Här fick jag min första ”erfarenhet” av hur viktigt det är att ta reda på vilka relationer som råder mellan olika personer. Vem som strular med vem, vem som ligger bra till hos cheferna, vilken inofficiell hierarki som råder. Själv gjorde jag misstaget att inte ta reda på detta. En dag gick jag upp till Åmvall. Eftersom det lyste grön lampa utanför dörren öppnade jag denna utan att knacka först. Här fick jag mitt livs chock.

Här fick jag se varuhuschefen och personalchefen djupt involverade i varandra.

Röd i ansiktet, bad jag om ursäkt och försvann som blixten. Efter den här upptäckten, som alla andra visste utom jag, blev mitt liv på Tempo ett veritabelt helvete. Mina två år på Tempo blev inte den start på karriären som jag hade förutsatt mig.

Erikslust var en dansrestaurang som kom till 1966. Idag ligger här Malmborgs.

Till skillnad från övriga dansställen i Malmö, var man tvungen att beställa bord.

Här gick det inte för sig att bara cirkulera. För oss som blev ”stammisar” kom andra regler att gälla. Det fanns en hovmästare som hette Knut och som kom att bli vår

ängel. Han hade alltid reserverat ett bord till oss, för han visste att vi kom. Erikslust hade öppet mellan 20.00 till 02.00. Många gånger kom vi grabbar inte förrän framåt 22.00 tiden. Vi visste att vårt bord stod reserverat och att Knut bevakade detta. När vi så kom var det alltid, eller oftast, á la carte menyn som gällde. Till detta öl och snaps och som efterrätt en gin tonic. Erikslutst blev ett inne ställe av stora mått.

Alla skulle till ”Eriks” på lördagar. Här var det viktigt att vara ”rätt” klädd. Erikslust

låg på andra våningen och upp till restaurangen kom man via en jättebred svängd

trappa. Väl uppe fanns rouletten samt garderoben. Dansgolvet var inte speciellt stort. En stor spegelkula hängde i taket och när det fluoriserande ljuset sattes på

kunde vi grabbar beskåda vad flickorna hade under blusen. Det var en stor blandning av orkestrar, både internationella storband och lokala dansband spelade på Erikslust. Till de absoluta favoriterna bland storband var ett band från Österrike

eller Schweiz. När de besökte Sverige var det fullsatt varje kväll. Alla ville höra

”the night time is the right time”. Jag tror att bandet hette Ambroselius. Har försökt

hitta detta på Internet, men antingen har bandet gått upp i rök eller så är det fruktansvärt felstavat. Under den här tiden 66-69 hade jag en tjejkompis som hette

Mona. Jag hade egen lägenhet vid den här tidpunkten på Spångatan 7 och hit

kom Mona många gånger med en eller två flaskor vin samt en påse räkor. Vi dansade upp oss till Wilson Picett, Sam and Dave, Ester Phillips samt Aretha Franklin. Soul var nu det stora, att hålla i varandra blev mer och mer sällsynt.

Nu började det dyka upp något som gick under namnet ”disco”.