Las Vegas
boardingkort till flygvärdinnan. Gick och satte oss på angivna platser. Avgångstiden passerades och vi tittade på varandra. Planet var fullt. Vi kommenterade detta lite syrlig ” att folk inte kan komma i tid”. Flygvärdinnan gick nedför gången och stannade framför oss, bad att få se våra biljetter. Vi sitter rätt sade vi båda. Flygvärdinnan sa med glimten i ögat, att det gjorde vi men det var fel flygplan.
Vi skulle åka med nästa flyg till Las Vegas. Vi reste oss, tittade omkring oss, bad om ursäkt och lommade iväg mot utgången. 30 minuter senare gick vårt plan.
Ankomsten till Las Vegas var omtumlande. På den här tiden fanns det bara en huvudgata ”the Strip”. Jag minns när jag såg den store cowboyen i neon lyfta på hatten och blåsa rökringar. 1982 var detta fortfarande en huvudattraktion. Man kunde förnimma ”maffians” inflyttande. Vi checkade in på vårt hotell och begav oss omgående ut i Las Vegas. Vi skulle stanna i tre nätter. Första kvällen gick vi bara omking till de olika hotellen. Ceasars Palace, The Sands, Bellagio, Mirage, Stardust och många, många andra. Här uppträdde Tom Jones FrankSinatra med the Rat Pac, Siegfried and Roy. Vi bestämmde oss för att skaffa biljetter till Siegfried and Roy. Jag kommer ihåg att biljetterna kostade 10 dollar och på biljetten fick man 3 drinkar. Vi fick bra platser, precis under en balkong. Redan vid denna tidpunkt var Siegfried and Roy världberömd, just för att de trollande med djur. Afrekanska elefanter försvann på löpande band. Tigrar vita som gulbruna försvann. Balkongen som vi satt under kom plötsligt att bli bur åt en jätte tiger. Den försvann från scenen till balkongen och där satt jag med en tiger ovenför mig med svansen viftandes framför mina ögon. Häftigt. När vi gick hem gick vi inom de olika casinon. Jag minns att det gick att växla till sig en dollars mynt. Jag har fortfarande kvar några styck. Vi vann naturligtvis ingenting men upplevelsen var omtumlande. På morgonen kunde vi gå och äta frukost buffé på vilket casino som helst. Det kostade 2 dollar det vill säga 8.42 svenska kronor. Nästa kväll var vi på Hotel Flamingo och
såg Lido de Paris, en show som endast spelades i Paris, men man hade gjort ett undantag och spelade den under en kort period i Las Vegas. Las Vegas vid denna tidpunkt var det gamla Las Vegas, man hade inte börjat riva och bygga nya hotell.
The Sands startade 1952 och fram till 1982 var mycket fortfarande mytomspunnet.
Från Las Vegas mellanlandade vi i New York och sedan direkt till Köpenhamn
Detta blev en inköpsresa som hette duga. Inga inköp enbart upplevelser.
En av mina favoriter bland alla mina inköpsresor
Los Angeles
Fast att jag vid detta tillfälle var 39 år lös ögonen på mig. Detta var gigantiskt. Vi åkte så mycket karuseller som möjligt och tittade på de många olika eventen som fanns. Vi hade verkligen roligt och leendet på våra läppar ville aldrig lägga sig. Lite smolk i bägaren var dock att köerna var långa och det tog mycket tid att bara stå i dessa. Efter en mycket lång och lyckad dag återvände vi till hotellet. Nästa anhalt Las Vegas.
Atlanta
Vi fick nöja oss med att Ray Charles och Martin Luther King kom från denna delstat.
Miami Florida
Fåglarna flög fritt i stora inhägnader så vi besökare fick känna oss som utställnings-
föremål. Naturligtvis fanns det olika shower med fåglar som artister. En kakadua cyklade på lina, en hyacint ara hissade den amerikanska flaggan och en tredje visade prov på ”intelligens” genom att placera rätt pusselbitar i rätt hål. Jag blev fotograferad med 5 stycken stora aror, en på huvudet och 2 på vardera arm.
Efter detta körde vi till Monkey jungel. Här fick vi bekanta oss med våra närmsta släktingar. Även här var det vi människor som gick i inhägnader. Runt omkring oss
fanns aporna i stora inhägnader. En silverrygg på 400 kilo, orangutanger, näsapor,
små lejonapor, här fanns alla jordens sorter av apor. En sak som man måste berömma amerikanarna för är att de kan organisera. Efter två sådan besök på en dag var det dags att vända åter till hotellet. Nästa dag var det upp i ottan för vi skulle bege oss till Miami Seaquarium. Vid denna tidpunkt en fantastisk upplevelse.
Här fanns förutöver delfiner och sälar även två stycken ”killer whales”. Vid den obligatoriska showen fick vi se dessa ”killer whales göra otroliga nummer. De avslutade med att sätta full fart sunt i bassängen och hoppade upp vid huvudläktaren, med påföljd att alla upp till rad 10 blev genomblöta. Vi tillbringade hela dagen här. Nästa dag skulle vi köra upp till Fort Lauderdale för att besöka världsmästaren i tungviktsboxning Ingemar Johansson. Ingemar var ägare till ett motel. Vi kom fram i god tid för vi trodde vi skulle få en pratstund med honom. Vid
incheckningen fick vi reda på att han var och spelade golf. Lite besvikna gick vi till vårt rum. Vi tog på oss våra badbyxor och satte oss vid poolen. Efter en stund kom
Ingemar och slog sig ned hos oss. ”hej grabbar är det ni som är från Svedala”? Vi fick en lång och härlig pratstund. Vi frågade naturligtvis hur det var att bo i USA. Han svarade på göteborgska ” en gång champ alltid champ”. Oförglömligt.
New York
Tiden gick fort och det var tid för oss att ta oss till Kennedy Airport för transport
till soliga Miami.
USA
1982 var ett händelserikt år för mig när det gäller resor. Bland mina leverantörer fanns det en som hade bra koll på USA. Lars Hanssons handelsagenturer var ett
Tygelsjö baserat enmansföretag. Lars var oerhört USA frälst och varje gång vi träffades tjatade han om att vi skulle göra en inköpsresa till USA. Han påstod att det fanns mycket trevliga och ”nödvändiga” presentartiklar som skulle kunna förgylla mina avdelningar. Lars hade tagit reda på att det fanns 2 stora mässor, en i Atlanta och en i Los Angeles. Eftersom min handlingsfrihet när det gällde resor, var obegränsad, beslutade jag att nu var rätt tid att besöka USA. Som beslutsunderlag låg den låga dollar kursen. Den var vid detta tillfälle 4,21. Detta skulle gynna importen. Vi resonerade om resans längd och kom fram till att 14 dagar var rätt lagom. Eftersom vi ändå var i USA kunde vi passa på att titta lite på
de sevärdheter som erbjöds. Vi skulle anlända till New York, därefter skulle vi åka
till Miami, Atlanta, Los Angeles och avsluta med Las Vegas. Detta skulle bli en resa som av många anledningar skulle visa sig bli en av de mest innehållsrika och mest minnesvärda som jag gjorde under min karriär som inköpschef på B&W Stormarknader.
Mexico City
Vi tog avsked av José och Yolanda i Mexico City. Nu hade vi 4 dagar för oss
själva. Att utforska Mexico City blev en otrolig upplevelse. Under resans gång
hade José berättat om MC och vad som var ett måste att se. Dag ett började vi med att se de pyramiderna. Azteka indianernas heliga plats. När vi kom dit kände vi båda närvaron av Aztekerna. Vi tittade på the pyramid of the moon and the pyramid of the sun. Att ta sig till toppen av pyramiderna var ett om inte omöjligt företag så
i alla fall nästan. Trapporna gick lodrätt upp och varje trappsteg var en halv meter.
I 30 graders värme och med inställningen det här ska vi klara, började vi vandringen uppåt. Det stod snart klart för oss att det här skulle vi inte klara, så efter
20-25 trappsteg vände vi nedåt. Vi tillbringade hela dagen här, det fanns så mycket att se och fundera över. Platsen där pyramiderna ligger heter Teotihcucan.
När vi kom till hotellet blev det dusch och ett par whiskey. Den här dagen somnade vi ovaggade. Man skall komma ihåg att MC ligger på 2500 meters höjd bara detta gör att tröttheten kommer fortare.
När vi vaknade på hotellet dag 2 kändes det i hela kroppen att vi gjort något ovanligt dagen innan. Frukosten blev lång. I dag skulle vi ta oss till La Zona Rosa, ett område i MC där de fina butikerna fanns och där alla affärsmän avslutade
arbetsdagen. I La Zona Rosa vid den här tidpunkten fick inga ”fattiga” eller annat ”löst folk” komma in. Detta var en avgränsad del av MC och som var till för ”rika” eller turister med gott om pengar. Efter att ha vandrat ett par timmar i området, hittade vi en bar som såg originell ut. Klockan var omkring 2 på eftermiddagen och hela baren var full av män i snygga kostymer och välvårdat hår. Alla tittade på oss men vi tänkte ” vi är turister så det får vi stå ut med”. Vi beställde in Margaritas och
tände var sin cigg. Efter en stund kom det så ytterligare 2 margaritas in och vi tittade oss förvånat omkring.Vi uppfattade det som om det var Happy hour och tänkte ” vilken tur vi har”. Efter ytterligare en halvtimme kom 2 margaritas till. Nu frågade vi vad detta var och fick till svar att det var ” on the house”. Glada till humöret satte vi i oss dessa också. Efter ytterligare en halv timme kom 2 nya. Denna gång gav jag mig inte utan ville veta vem det var som gav oss drinkarna.
En äldre herre från ett bord inte så lång från oss vinkade med handen. Jag gick
bort till honom och tackade och samtidigt frågade jag varför. Som svar fick jag att jag hade en så vacker hustru och det var därför som han bjöd på drinkarna. Vi kände oss inte så bekväma med det svaret så vi tackade och gick därifrån. Glada till humöret gick vi vidare i La Zona Rosa. Senare på kvällen anlände vi till vårt hotell. Även denna natt behövde vi inte vaggas till sömns.
Dag 3 besökte vi azteka indianernas museum. Här tillbringade vi en hel dag.
Taxco-Silverstaden
Våra värdar föreslog då att vi skulle flyga till Taxco, en genuin mexikansk stad. Taxco ligger mitt i Mexico. Detta var bara en mellanlandning för på eftermiddagen skulle vi flyga till Mexico City. Väl framme i Taxco fick jag en förnimmelse av att vara med i filmen ”den onde, den gode, den fule”. Staden var identisk med interiörerna i denna film. Jag saknade dock Clint Eastwood. Efter att ha tillbringat en förmiddag och lite på eftermiddagen med att inhandla silverarbeten och andra souvenirer, blev det dags att äta lunch. Mexikansk naturligtvis, tequila, enchiladas och corona. Efter detta flög vi till Mexico City.
Santa Clara
Ett minne som jag har från Santa Clara är att Britt och jag satt på en uteservering och tog oss en margaritha. Fram till bordet kom en liten shoeshineboy för att putsa mina skor. Vid det här tillfället hade jag moccasandaler och dessa gick inte att putsa med skokräm. Pojken gav sig inte utan envisades med att vilja putsa mina skor. Jag gav efter och han satte igång med att putsa mina skor. De blev blanka men också förstörda. Pojken log och fick sin betalning.
Puerta Vallerta
rika amerikanska turisters favoritställe. Why not tänkte vi. Här skulle vi stanna i 3 dagar för att vila upp oss inför nästa veckas kommande arbete. Hotellet låg nästan ända nere vi Stilla Havet. Vi hade 50 meter till stranden. Hotellet var nybyggt och byggt i gammal mexikansk stil. När vi vaknade nästa morgon och slog upp luckorna för att gå ut på balkongen, mötes vi av en ett hibiskusträd som var i full blom. Jag kallade på Britt för att visa de konstiga humlorna. De var ganska stora och röd och gula. Det visade sig vara världens minsta kolibrifåglar. En fantastisk syn. Vi tog frukost på rummet med Stilla Havet som blickfång omgivna av hibiskusblommor och med kolibrifåglar surrande runt oss. Mer romantiskt kan det väl inte bli. Resten av dagen tillbringade vi nere på stranden med José och Yolanda. Jag kommer ihåg att margaritasen var väl kylda, och Stilla Havet ganska ljumt. Kvällen var vikt åt middag med José och Yolanda, samt någon leverantör som stod för notan. Nästa dag, efter frukost på vår balkong, var det åter stranden som gällde. Jag hade bestämt mig för att åka fallskärm efter en båt. Vid den här tidpunkten var detta en ny företeelse. Väl fastspänd vid fallskärmen åkte jag iväg. 70 meter upp i luften utöver Stilla havet. En otrolig upplevelse. När jag skulle landa skulle jag lyssna efter ett visselpipa. När jag hörde detta skulle jag dra i de vänstra fallskärmslinorna och då skulle jag landa på stranden. Detta stämde och jag landade mycket mjukt och välbehållen. För damen som kom efter mig gick det sämre, hon hörde inte visselpipan och landade därför i en uteservering. Mycket omtumlad och blåslagen kunde hon återförenas med sin man.
Kvällen avslutade vi på en restaurang med vita levande påfåglar som gick omkring i restaurangen. Nästa dag skulle vi flyga vidare till Santa Clara.
Guadalajara
Så blev det måndag och det var dags för mig att börja göra nytta. José hämtade oss och vi skulle flyga till Guadalajara för att besöka en del fabriker som tillverkade prydnadssaker i onyx eller alabaster. Avståndet mellan Acapulco och Guadalajara är ungefär som mellan Malmö- Stockholm. Det var ungefär 2 timmars flyg med vårt plan. Väl framme väntade en av tillverkarna på oss och vi körde direkt till deras showroom. Efter att jag hade plockat ut ett någorlunda stort sortiment började prisförhandlingen. När detta var klart och jag hade gjort anteckningar, fotograferat sakerna (med polaroidkamera). Vad var det jag hade köpt?
Stenfigurer av azteka indianernas gudar. Hemma i Sverige såldes dessa figurer som antika och till hutlösa priser. Nu skulle alla kunna ha råd med att köpa dessa till resonabla priser. Nu var det dags med lunch. Mexikansk mat naturligtvis. Drink före maten var naturligtvis en margarita. Öl till maten var corona, en ljus öl, och en tequila till maten. Maten bestod av enciladas och fajitas. Vad man skall komma ihåg fanns denna maten inte i Sverige vid detta tillfället. Vid 3 tiden var det så dags att bege sig till ännu en tillverkare. Denna gång till en onyx och alabaster tillverkare. I Sverige vid denna tidpunkt var alabaster populärt och onyx ansågs lite finare. Efter att tillbringat några timmar med att plocka ut ett lämpligt sortiment till B&W:s kunder, återvände jag och Britt till vårt hotell.
Tisdagen gick i sightseeingens tecken. Vi skulle bl:a besöka Guadalajeras Zoo. Här hade Kungen och Silvia precis varit, vi ville inte vara sämre. Det som alla kom för att titta på var pandorna. De hade precis fått tillökning. Finns det något sötare än en pandaunge? Vi tillbringade hela dagen på zoo. Därefter var det åter till hotellet för på kvällen var vi utbjudna av en leverantör till en fin restaurang. Vi hann med en siesta på ett par timmar och sedan kom José och Yolanda för att hämta oss. Framåt småtimmarna kom vi åter till hotellet och José sa ” imorgon startar vi kl 10”. förslaget accepterades omgående. Vi log och sade godnatt. Resterande dagar fram till torsdag eftermiddag arbetade jag med olika leverantörer inom stenindustrin.
Alcapulco
När vi vaknade lördag morgon och gick ut på altanen, fick vi nypa oss i armen. Nedanför oss låg Stilla Havet alldeles lugnt och solen lös med sitt orangegula sken. Efter frukost skulle Ernesto hämta oss för en sightseeing med sitt plan. Vi åkte ut till ”flygplatsen” som vi denna tidpunkt bestod av ett litet trähus med en skylt som det stod Alcapulco på. Väl uppe i luften frågade Ernesto om vi ville ta en tur runt en vulkan som heter Nevado de Colima.
En otrolig upplevelse. Vi flög runt vulkanen och tittade ned i den. Rök kom ifrån den och
Ernesto berättade att den då och då hade små vulkan utbrott. Efter detta flög vi ut över
stilla havet. Här lågsniffade han över ytan och vi kunde se både hajar och djävulsrockan.
Vid ett tillfälle hoppade en djävulsrocka högt upp i luften. Vilket minne. Nu började bensinen ta slut så vi fick vända tillbaka. Tillbaka på hotellet tog vi en siesta för att hämta krafter inför kvällen. Framåt eftermiddagen var vi beredda på att ge oss ut i Alcapulco. Eftersom jag är ett Elvis fan och sett filmen Fun i Alcapulco, vad var mer givet än att vi skulle söka upp platsen varifån Elvis dök från klippan. La Quebrada heter platsen där djärva unga män hoppar ut i från klipporna. För att ta oss dit skulle vi behöva ta en taxi.
Jag var inte bra på spanska och chauffören kunde varken engelska eller skånska så vad gör jag? Fäller ut armarna och säger Elvis. Ett leende visar sig på chaufförens läppar och vi stiger in i taxibilen. Väl framme tränger vi oss fram till klippkanten så att vi skulle kunna se ordentligt. På klippan mittemot oss stod 5 unga män beredda till att dyka. Nere i vattnet
låg en kille som skulle ge signal när det var klart att dyka. Vi fick inte fotografera för blixtarna kunde störa dykarna. Så släcktes allt ljus och facklorna som dom hade i händerna tändes och så kastade de sig ut i tomma intet. En mäktig upplevelse. Efteråt gick dom omkring med var sin hatt i handen och där fick man lägga vad man tyckte det var värt. På vägen ut tittade jag upp mot klipporna och där låg hotellet där Elvis gick omring med sin gitarr och sjöng ledmotivet ur ”Fun in Alcapulco”. Tillbakafärden gjorde vi i en traditionell mexikansk häst och vagn vackert utsmyckad. Luften var mjuk som siden och temperaturen var kring 30 grader. Vi skulle ta oss till en restaurang som hette Taj Mahal. Här väntade José och Yolanda på oss. Väl framme förstod vi varför den hette Taj Mahal.
Hela restaurangen var byggd av vit marmor och i många stycken liknade den originalet.
Här åt vi allt som havet hade att erbjuda till detta kom viner från Mexico. En fantastisk dag med en fantastisk avslutning. Väl framme vid vårt hotell tog vi avsked av José och Yolanda. Vi hämtar er på måndag sa José så får ni ha söndagen för er själva. Vi var tacksamma för detta för just då kände vi oss mätta, trötta och oerhört omtumlade. På söndagen sov vi länge och frukosten tog vi på rummet. Några timmar tillbringade vi på stranden. Därefter gick vi ut för att titta på sevärdheter i Alcapulco. Framåt kvällen letade vi upp en mysig restaurang. Inredningen var gjord av gammal skeppsinredning. Genom restaurangen rann små bäckar med fisk och sköldpaddor i. Taket till restaurangen bestod av trädkronor. Britt speciella minne från denna restaurang är att vid ingången fanns ett litet lori djur som hon fick hålla. Den hade en 70 cm lång svans som den snodde runt Britts arm. Mjuk päls, mörka stora ögon samt en väldigt lång tunga. Mätta och belåtna gick vi sakta hem mot hotellet. Två oförglömliga dagar och det skulle bli fler.
Ankomsten Mexico
I februari 1982 gav vi oss iväg mot Mexico. Kastrup- Schiphol- Mexico City. Vi steg ombord på en KLM:s boeing 747 och fick sitta i övervåningen. Jag vet än idag inte varför vi fick sitta här. Vi hade blivit uppgraderade till business class. Mycket trevligt, endast 8 fåtöljer, egen flygvärdinna och mycket mat och dryck. Det var en mycket märklig upplevelse med tiden. Vi startade klockan 12.00 och skulle flyga 11 och en halv timme men landade klockan 17.00 samma dag. Vi hade vunnit 7 timmar. När vi landade var kroppen inställd på att klockan skulle vara 24.00. Väl framme blev vi mottagna av Jose och Yolanda och deras flygkapten Ernest. Vi hämtade vårt bagage, men vi behövde gå genom varken tull eller passkontroll. Vi gick direkt till ” vårt eget flygplan”. Innan vi steg ombord frågade Josè om vi hade något önskemål om var vi ville tillbringa weekenden. Jag sa ” Acapulco skulle vara trevligt”. Vi steg in i planet och satte kurs på Acapulco. Väl framme åkte vi limo från flygplatsen till vårt hotell Lapa Paca. Vi fick en suit på översta våningen. Stort vardagsrum, 2 sovrum, separat bar och en altan. Från altanen hade vi solnedgången som gick ned i Stilla Oceanen. Slå upp en gin tonic så länge jag skall bara gå på toa. När jag efter någon minut återvände var solen borta.
inför Mexico resan
Det som jag nu skall berätta är som taget ur ”tusen och en natt”. Varje år finns det en mässa som heter Frankfurter Messe. Denna mässa går av stapeln 2 gånger om året, en på våren och en på hösten. Hit kommer all jordens inköpare, så även jag. Vid den här tidpunkten var det normalt att olika länder ställde ut i stora paviljonger vad landet hade att erbjuda i exportvaror. Oftast brukade jag stanna hela veckan som mässan varade för att inte missa något att köpa in. Sista dagen besökte jag Mexicos paviljong. Jag har alltid varit intresserad av Mexico som land, framförallt deras kultur. När jag steg in i paviljongen, möttes jag utav en ung stilig mexikan, mörkt vågigt hår, gnistrande bruna ögon, slok mustasch och ett varmt leende. My name is José, can I help You? Det är inte vanligt att man råkar ut för en déjà vu upplevelse, men nu gjorde jag det. Vi fick en otrolig kontakt och det var precis som om vi träffats tidigare. José och jag gick runt i paviljongen och José berättade om sitt land och dess historia. Efter ett par timmar kom hans fru fram till oss och frågade och det inte var tid med lite mat. José presenterade sin fru Yolanda och vi gick tillsammans till en restaurang som låg inom mässområdet. Efter maten tillbringade José och jag ytterligare timmar med att José berättade om sitt land och dess kultur. När dagen närmade sig slutet, föreslog José att jag och Britt skulle komma och besöka dem. Jag bjöd in José och Yolanda till Sverige och de svarade att de gärna kom till Malmö, men först var de tvungna till att montera ner paviljongen. Vi bestämde dag och att José skulle ringa när de var på väg. Jag fick nu tid på mig att förbereda. Jag var tvungen att tala med min chef
om representation + att jag och Britt blivit inbjudna till Mexico som deras gäster. Jag fick OK på båda grejerna. Veckan gick och José och Yolanda kom till Malmö. Vi hämtade dem vid flygterminalen och jag hade bokat in dem på S:t Jörgen hotell. Efter att de hade bokat in sig, sade vi att vi hämtar er om några timmar. Jag hade bokat bord på Kramer hotell.
Väl där skulle vi äta middag och jag fick tillfälle att skåla med José. Snaps och öl till pojkarna och vin till flickorna. Efter en fantastisk kväll skulle vi så gå från Kramer till S:t Jörgen. En vinglig promenad. José sa till mig ” Your snaps is very strong” och jag höll med.
Våra ben hade blivit lite gummiaktiga. Dagen efter blev det sightseeing i Skåne och på
kvällen var det tid för dem att resa till Mexico. När vi tog avsked och kramade om varandra visste vi att våra band skulle ytterligare stärkas genom vår ankomst till Mexico i februari 1982.
Kurt Hamrin
Min vänskap med ”Kurre” (en gång utsedd till världens bästa högerytter) har stått sig genom åren. Många är de minnen som vi delar tillsammans under framför allt åren 1979-1986. När jag reste till Florens visste jag att fotboll stod på dagordningen. När vi kom fram till Stadio Artimio Franchi visste jag att en högtidsstund var i antågande. Kurre som fortfarande är en legend i Florens, fick skaka hand med sina fans, alla ville prata fotboll med honom. Jag minns ett speciellt tillfälle då jag hade ont i ryggen. Kurre ringde upp chefmassören för Fiorentina. Efter en timmes massage av honom kunde jag ”nästan” lyfta från golvet.
Vid varje besök visste jag, att jag minst ett par gånger skulle komma att besöka Kurre och Marianne i deras hem. Deras gästfrihet är som alla italienares, stor och generös. När väl middagen var överstökad, blev det ett besök i Kurres minnesrum.
Här fanns alla de lags tröjor med nummer 7 på ryggen som Kurre representerat. Här fanns alla tidningsklipp, videor och andra utmärkelser som Kurre fått genom åren. Det var härligt att sitta i detta rum och lyssna på Kurre.
Ett annat trevligt minne som dyker upp, är när vi bodde på Odlarevägen i Löddeköpinge, ringde det en dag på vår dörr. Utanför stod Kurre och Marianne. ”Hej vi är på väg till Stockholm”. De stannade i några timmar. Efter 1986 kom det sig så, att jag inte längre reste på Italien. Kontakten med varandra avtog och det var inte förrän 2003 som vi åter fick kontakt. Min dotter hade vid den här tidpunkten bestämt stig för att bli designer eller inköpare på något stort klädesföretag. Att prata italienska var naturligtvis ett plus och ett måste. Efter att ha anmält sig till Scuola Leonardo da Vinci stod det klart att 13 veckor i Florens nu var ett faktum. En 20-årig flicka ensam i Florens, var ingen tanke som tilltalade mig. Jag ringde upp Marianne och fick ett mycket positivt gensvar. Du behöver inte vara orolig. Jag skall vara som en extra mamma för henne. Många var de kvällar som Lina tillbringad med Kurre och Marianne. Vänskap sitter inte vad du har utan hur du är.
