sallesbetraktelser

Skolgården var full utav föräldrar och vänner. Alla var förväntansfulla. Glädjen var total. Dörrarna öppnas, och vi springer ut, sjungande ”sjung om studentens lyckliga dagar”. Leendet i våra ansikten, och de rödsprängda ögonen, avslöjade att vi nog

inte var alldeles nyktra. Mössorna satt lite på sned, några satt på nacken, några var neddragna över öronen, varianterna var många. Nu var det slut på pluggande, nu började livet. På skolgården stod stolta föräldrar, förväntansfulla kamrater som såg den annalkande festen komma, samt övrig släkt. Precis som idag blev jag blomsterhängd, mycket blommor blev det. Hemtransporten skedde i lövad vagn. En lastbil som hade björkgrenar fastsatt runt flaket. Alla kusiner (och dom är många) åkte med, samt även allas flickvänner och naturligtvis även mina kompisar och deras flickvänner. Flaket blev snabbt fullt. Som brukligt är i dessa sammanhang tog lastbilen en stor omväg hem till Erikstorpsgatan. När jag sedan kom hem vidtog gratulationer från husets invånare. Vår trerumslägenhet fylldes ganska snart med mycket ungdomar, mat och sprit tog,( om inte omgående) ganska snart slut.

Studentfester är vad dom är, när spriten är slut försvinner gästerna. Vi (det vill säga jag och övriga kompisar) drog snabbt vidare till andra studentfester för att fortsätta festandet. När morgonen kom, och det gjorde den, kändes kroppen och huvudet mycket tungt. På kvällen skulle vi ha avskeds middag för lärarna på S:t Jörgen.

Alla studenter och alla lärare tog avsked av varandra. Mycket tårar och många löften. Tårarna var riktiga men löften var tomma.