Haltande lycka
Att varje dag marschera och hälsa på en flaggstång, tar på psyket. Vad är meningen med detta. Kreativiteten börjar ta fart och jag tänker ” hur ska jag ta mig ur detta meningslösa”. Eftersom jag vid den här tidpunkten spelar mycket fotboll, hade jag fått rätt stora anklar. Då föds idén, gå till sjukan och visa dina förstorade anklar. Väl framme vid sjukan började jag så smått att halta. När jag mötte ”doktorn” (som var reservofficer) och visade mina förstorade anklar, tittade och klämde han på dem, allt medan jag grimaserade och stönade. Det tog ungefär 5 minuter och sedan sade han ” Du har fått en liten spricka i ett av mellanbenen”. ” vi får linda det och så får du komma tillbaka om 14 dagar”. Jag fick mitt sjukintyg och haltade vidare. Jag visade upp intyget för drillbefälet. Han tittade på intyget och skickade upp mig på logementet. 14 dagar utan exercis, vilken lycka. Efter 14 dagar kom jag tillbaka fast övertygad om att nu var det slut med ”friheten”. Han frågade hur det var och jag svarade att det kändes rätt bra men att det fortfarande ”stack” till under foten. Utan att titta på foten sade han ” då tar vi ytterligare 14 dagar och så får vi hoppas att foten är bra”. Mycket förvånad och mycket glad, gick jag till mitt befäl med sjukintyget. Han tittade på mig länge och jag förstod att han hade genomskådat mig, men han kunde bara sända mig tillbaka till logementet. Efter 6 veckor slutade drillövningarna, jag hade sluppit 4 av dem. Nästa station var Bataljon Trolle. Här skulle vi lära oss våra slutliga ”yrken”.
