sallesbetraktelser

Efter mardrömmen i Trelleborg tog jag kontakt med Per Säfsten. Han var chef för ekonomi och personal inom Wessels Stormarknader. Per och jag hade en mycket god relation mellan oss. Eftersom jag hade lämnat ett mycket bra intryck efter mig, då jag slutade på Wessels, var det inte svårt för Per att återanställa mig inom Wessels koncernen. Jag kom att ha ansvaret för marknadsföringen samt chef för prydnad, porslins avdelningarna. Boett Hemcenter var en ny idé inom detaljhandeln. Här skulle man sälja märkesvaror till ett lägre pris än vad fackhandeln gjorde. En svårighet att komma förbi, var att märkesleverantörerna vägrade att sälja till oss.

Detta löstes genom att anmäla företagen till marknadsdomstolen. Min chef Hans Körning var en stor man som rökte pipa. För att få en uppfattning om vad ett hemcenter var, gjorde vi (Ronny Planthin, Bengt Larson, jag och Hans Körning) en resa genom Europa för att besöka hemcenters. Detta blev en resa som jag sent skall glömma. Först körde vi till Paris. Där stannade vi ett bra tag, inte för att studera hemcenters, nej vad som gällde var det ljuva livet. Hans hade skaffat ett hotell som låg på Champs Elysees. Varje morgon (10 eller senare) började vi dagens äventyr på en bistro, espresso, pernod samt en toast blev ”vårt dagliga bröd”. Vi besökte Louvren och tittade på Mona-Lisa, vi gick under Triumfbågen, vi seglade på Seine, besökte Eiffeltornet samt slottet i Versailles. Vi gjorde verkligen Paris. Det vi inte gjorde var att besöka hemcenters. Hans vår chef tyckte plötsligt att det inte var så viktigt, utan vi skulle forma vårt eget hemcenter i Lund. 14 dagars betald semester, allt inklusive. Under min tid på Boett slogs Wessels Stormarknader och Bra Stormarknader tillsammans och blev B&W stormarknader. Den blivande inköpsorganisationen behövde förnyas och jag var inte sen att söka en av dessa platser. 1976 fick jag besked av min tidigare chef Lars Jonasson att jag hade fått en inköpschefs plats och att jag skulle tillhöra hans sektor. Boett Hemcenter lades ned på grund av bristande intresse hos konsumenterna. 1976 var ett bra år jag träffade min hustru Britt och våra liv flätades samman. Nu så här 36 år senare kan jag konstatera att detta årtalet har kommit att bli en milstolpe i mitt liv.

En dag kom det sig att jag blev uppringd av en kille som hette Berne Carlberg.

Han representerade ett headhunting företag och hade fått i uppgift att kontakta mig för att undersöka om jag var intresserad av att komma och jobba för detta företag.

Jag blev naturligtvis intresserad och vi bestämde att han skulle komma ner till mig i Växjö. Jag blev mycket stolt över att andra företag var intresserade av mig, men framförallt att de visste vem jag var och vad jag kunde. Jag hade svårt att sova den natten. Berne och jag träffades på ett café inne i Växjö. Uppdraget som han fått var att rekrytera mig till ett företag som hette Kocks Byggmarknader och låg i Trelleborg. Jag skulle bli totalansvarig över 3 byggmarknader samt och ansvarig för marknadsföringen. Året var 1974. Jag skulle få 6000 kr i lön+ procent på försäljningen, fri bil och fri bostad. Jag accepterad detta och snart stod flytten till Trelleborg. Jag fick en bostad på Syster Jennys väg. Då var detta område alldeles nybyggt. Idag är det jämställt med Rosengården. Ägaren till Kocks var Nordenskjöld, en mycket bestämd man. Det han gjorde och sa var lag på Kocks.

Eftersom det var han som ville ha dit mig, blev jag något av hans favorit. Detta i sin tur ledde till att övriga tjänstemän kände sig hotade och började motarbeta mig i det tysta. Man hade bestämt att frysa ut mig, och detta tog sig uttryck bland annat genom att jag vid middagsrasterna alltid fick sitta ensam. Det jag inte visste då, var att det jobb som jag fått, hade en intern kille tagit för givet att det skulle han få.

Efter 11 månader hade jag fått nog och slutade, dock ej utan att ha fått ett nytt jobb.

Efter min gedigna arbetsinsats i Valbo blev jag tillfrågad av Ulf Banemark om jag inte skulle kunna tänka mig att hjälpa honom i Växjö. Detta passade mig utmärkt, eftersom jag nu kom 60 mil närmre till Jonas. Även här blev jag ställföreträdande varuhuschef och marknadschef. Inför öppnandet av Wessel hade jag fått fria händer och i det närmaste obegränsat med pengar. Inför öppnandet hade jag engagerat Ingmar Nordströms orkester ( ej på ropet just då) för 900 kr, Göinge flickorna, Harry Brandelius ( han med Svarta Nordsjön), Växjö brukshundsklubb,

en lokal förening som visade upp sina modellflyg samt gratis kaffe med kaka i baren. På öppningsdagen kom 25000 människor. Det blev kaos i hel Växjö. Alla

tillfartsvägar var blockerade, polisen fick arbeta med svettrem i mössan. Aldrig tidigare i Wessels historia hade en öppning dragit så mycket folk. Vi det vill säga jag

och Ulf stod på taket och njöt. Ryktet som orakel i marknadsföring spred sig inom och utom Wessels. VM i tyngdlyftning gick detta året (1974) i Växjö. Det kom in en kille från förbundet och frågade om jag ville köpa reklamplatsen bakom tyngdlyftarna. Jag frågade vad detta skulle kosta. Som svar fick jag ”Kan du tänka dig att skänka några priser?”. Självklart svarade jag. Annonsplatsen bakom tyngdlyftarna var 4x10 meter. Vid denna tidpunkt var reklam förbjuden i TV. Tävlingarna pågick i en vecka och det var direktsändning en timme om dagen.

Varje gång lyftarna lyfte så kom budskapet ”Wessels pressar priserna” fram.

Thorulf Hjort VD för hela Wessels ringde mig och frågade vad jag hade betalt för denna reklam. Jag svarade 4 lampor, det blev tyst i telefonen och efter en stund kom ”fantastiskt”. Min tid i Växjö blev lyckad minst sagt. Min tid i Växjö blev kort eftersom det fanns andra företag som hade upptäckt min talang.