Marathon-en fotbollsklubb
Som grabb var jag intresserad av fotboll, det fanns inte så mycket mer. Eftersom
jag bodde 50 meter ifrån Mariedahlsplanen, blev det naturligt att jag kom att spela
fotboll i klubben Marathon. På den här tiden fanns det massor av småklubbar. Varje
stadsdel hade sin egen fotbollsklubb. Marathon, Rabax, Lydia, Kulladahl, MBI, Sorgenfri, Kirseberg var bara några av de klubbar som fostrade många bra fotbollsspelare. Drömmen för oss alla var att bli upptäckta av MFF eller IFK Malmö,
två storlag på den här tiden. Varje klubb hade juniorlag, B-lag och A-lag. Man började som junior och arbetade sig uppåt. Träning var två gånger i veckan och match spelades på söndagar klockan nio på morgonen. Det fanns inga spelsystem typ
4-2-4 eller 2-4-4, alla spelade med målvakt, vänster och högerback, 3 halvbackar samt 5 spelare i kedjan. Själv spelade jag oftast vänsterinner eller vänsterhalvback.
Jag var mycket vänsterbent. Bollen var gjord av läder och med en snörning inuti fanns en gummiblära. När det regnade och bollen blev blöt, vägde bollen betydligt
mycket mer, eftersom den sög till sig vatten. Detta i sin tur gjorde att när vi nickade,
kunde vi få en tatuering i pannan som satt i, i många dagar. Efterhand lärde vi oss
alla att inte nicka när det var regnväder. Vid vinst fick vi alla vars en lemonad, vid
förlust fick vi dricka vatten. När vi hade bortamatch fick vi cykla till bortalagets arena.
I fotbollen vid den har tidpunkten fanns det inga pengar. Vid övergångar till andra kubbar fick spelaren oftast vänta på att övergångstiden skulle gå ut. 3 månader var en normal väntetid. Själv blev jag ”draftad” av IFK Malmö. I denna övergång såg jag naturligtvis möjligheten att med tiden få spela i allsvenskan. Så blev det inte. Rivaliteten mellan ”di gule” och ”di blåe” var vid denna tidpunkt lika stor som skillnaden mellan jing och jang. Att få spela i någon av klubbarna IFK Malmö eller
MFF gav dock en viss status. Tidpunkt för denna upplevelse var 1958, samma år som VM i fotboll gick i Sverige.
