Flytten
En dag när pappa kom hem från sitt jobb sa han ”nu skall vi flytta till slottsstaden”. Hela mitt 12-åriga liv rasade samman. Jag som hade hela mitt liv här på Värmlandsgatan. Erikstorpsgatan hette stället vi skulle flytta till. Mamma och pappa hade fått en ny lägenhet. En trea och jag skulle få ett eget rum. Jag skulle få börja i en ny skola som hette Ribbersborgsskolan. Inget av detta ville jag. Jag skulle bli av med allt som gjorde att jag kände mig trygg. När man är 12 år är världen inte stor, den begränsar sig till skolan och gatan man känner till. Trots att mamma sa att jag kunde cykla och hälsa på när jag ville, räckte detta inte. Värmlandsgatan till Erikstorpsgatan var samma sträcka som från jorden till månen. Så kom dagen då vi skulle flytta. Flyttbilen lastade in våra saker och jag grät. Jag sa hej då till Lillebo,
Putte och Richard och jag sa vi ses snart. Så blev det aldrig. Under alla mina år har jag inte träffat varken mina gamla skolkamrater eller Putte och Richard. Lillebo har jag träffat några enstaka gånger i mitt vuxna liv. Så är det, man lämnar och lovar men
det inträffar sällan. Löftena förbleknar och snart har det gått så lång tid att man inte vet vad man skall säga när man träffas.
