sallesbetraktelser

1943 var det år jag föddes. Mitt under brinnande krig. Förutöver att jag hade navelsträngen
två gånger runt halsen rådde det världskrig. Tysklands 6:te arme vid Stalingrad kapitulerar.
HMS Ulven försvinner, Slaget vid Kursk börjar, IKEA registreras, Brittiska bombplan bombar
Lund av misstag. Ransoneringskort på kött, mjölk, kaffe, fläsk, bröd, socker, allt fanns på
ransoneringskort- what a great Year to be born.
Jag minns att mamma har berättat för mig att jag hade engelska sjukan, vitaminbrist. Då
fick hon rådet att gå till en klok gumma. Hon fick rådet att bada mig i malt samt att gnida in
mig med granris. Läkarkonsten på denna tid hade inte kommit så långt och apelsinen var
okänd. Jag har fortfarande insjunket bröst, men för övrigt mår jag bra.
Vid denna tidpunkt var det inte så vanligt med TOA inne, antingen hade man det på gården
eller så fanns toa uppe på vinden. Hos oss fanns toa ute i trapphuset och vi delade detta med
två andra familjer. Ljuset till toan tände man utanför, så det gällde att snabba på annars fick
man treva sig fram. I brist på toapapper gick det bra med Arbetet eller Sydsvenskan eller
någon annan veckotidning. Jag är övertygad om att min rädsla för mörkret kommer från denna
tid. Ljuset slocknade alltid för mig och där satt jag ensam i mörkret.
Maten under den här tiden bestod mycket av sill, potatismos och korv, rotmos, bruna böner
med fläsk, ärtsoppa och så naturligtvis söndagsstek med efterrätt. Oftas inlagda persikor med
vispgrädde. Mycket av ovanstående är kallas idag för husmanskost. Vilket fint namn på
fattigmans kost, eller rättare sakt alla åt detta. Får en sak bara hänga med tillräckligt länge
återkommer den till finrummet.