sallesbetraktelser

En dag kom det sig att jag blev uppringd av en kille som hette Berne Carlberg.

Han representerade ett headhunting företag och hade fått i uppgift att kontakta mig för att undersöka om jag var intresserad av att komma och jobba för detta företag.

Jag blev naturligtvis intresserad och vi bestämde att han skulle komma ner till mig i Växjö. Jag blev mycket stolt över att andra företag var intresserade av mig, men framförallt att de visste vem jag var och vad jag kunde. Jag hade svårt att sova den natten. Berne och jag träffades på ett café inne i Växjö. Uppdraget som han fått var att rekrytera mig till ett företag som hette Kocks Byggmarknader och låg i Trelleborg. Jag skulle bli totalansvarig över 3 byggmarknader samt och ansvarig för marknadsföringen. Året var 1974. Jag skulle få 6000 kr i lön+ procent på försäljningen, fri bil och fri bostad. Jag accepterad detta och snart stod flytten till Trelleborg. Jag fick en bostad på Syster Jennys väg. Då var detta område alldeles nybyggt. Idag är det jämställt med Rosengården. Ägaren till Kocks var Nordenskjöld, en mycket bestämd man. Det han gjorde och sa var lag på Kocks.

Eftersom det var han som ville ha dit mig, blev jag något av hans favorit. Detta i sin tur ledde till att övriga tjänstemän kände sig hotade och började motarbeta mig i det tysta. Man hade bestämt att frysa ut mig, och detta tog sig uttryck bland annat genom att jag vid middagsrasterna alltid fick sitta ensam. Det jag inte visste då, var att det jobb som jag fått, hade en intern kille tagit för givet att det skulle han få.

Efter 11 månader hade jag fått nog och slutade, dock ej utan att ha fått ett nytt jobb.

Efter min gedigna arbetsinsats i Valbo blev jag tillfrågad av Ulf Banemark om jag inte skulle kunna tänka mig att hjälpa honom i Växjö. Detta passade mig utmärkt, eftersom jag nu kom 60 mil närmre till Jonas. Även här blev jag ställföreträdande varuhuschef och marknadschef. Inför öppnandet av Wessel hade jag fått fria händer och i det närmaste obegränsat med pengar. Inför öppnandet hade jag engagerat Ingmar Nordströms orkester ( ej på ropet just då) för 900 kr, Göinge flickorna, Harry Brandelius ( han med Svarta Nordsjön), Växjö brukshundsklubb,

en lokal förening som visade upp sina modellflyg samt gratis kaffe med kaka i baren. På öppningsdagen kom 25000 människor. Det blev kaos i hel Växjö. Alla

tillfartsvägar var blockerade, polisen fick arbeta med svettrem i mössan. Aldrig tidigare i Wessels historia hade en öppning dragit så mycket folk. Vi det vill säga jag

och Ulf stod på taket och njöt. Ryktet som orakel i marknadsföring spred sig inom och utom Wessels. VM i tyngdlyftning gick detta året (1974) i Växjö. Det kom in en kille från förbundet och frågade om jag ville köpa reklamplatsen bakom tyngdlyftarna. Jag frågade vad detta skulle kosta. Som svar fick jag ”Kan du tänka dig att skänka några priser?”. Självklart svarade jag. Annonsplatsen bakom tyngdlyftarna var 4x10 meter. Vid denna tidpunkt var reklam förbjuden i TV. Tävlingarna pågick i en vecka och det var direktsändning en timme om dagen.

Varje gång lyftarna lyfte så kom budskapet ”Wessels pressar priserna” fram.

Thorulf Hjort VD för hela Wessels ringde mig och frågade vad jag hade betalt för denna reklam. Jag svarade 4 lampor, det blev tyst i telefonen och efter en stund kom ”fantastiskt”. Min tid i Växjö blev lyckad minst sagt. Min tid i Växjö blev kort eftersom det fanns andra företag som hade upptäckt min talang.

Efter ett mycket succéartat arbetsår på Wessels i Malmö, blev jag tillfrågad om jag ville följa med upp till Valbo för att starta ett nytt Wessels. Lars Jonasson blev utsedd till varuhuschef och jag till ställföreträdande + att jag blev ansvarig för inre och yttre marknadsföring och fick titeln marknadschef. Detta var ett stort steg i rätt riktning och naturligtvis svarade jag ja. Som nyetablerat företag med över 100 nya arbetstillfällen följde vissa fördelar, bland annat gick jag och Lars före i bostadsköer.

Detta innebar för min del att jag och min familj fick tilldelat oss ett nytt en och halv våningshus på Länsmansvägen 27 i Valbo. Huset skulle stå färdigt någon gång i maj och till dess fick vi bo i en 4 rums lägenhet med adressen centrum 5:a i Valbo.

Tyvärr blev det inte så utan en skilsmässa kom emellan. Jag och Jonas fick flytta in i det nya huset.

På själva öppningsdagen blev det kaos i Valbo. Alla tillfartsvägar blev blockerade.

Jag hade ordnat så att Jokkmokks Jocke skulle uppträda, gratis kaffe i cafeterian,

polisen hade uppvisning med sina hundar, helsidesannonser i Gefle Dagblad och

Arbetarbladet. Succén var given. Dagen efter var jag och Lars på 1:a sidan i båda tidningarna. Med stora bokstäver stod det ”Skåningarna som skall göra det”.

Jag fick vara med i juryn som skulle välja ut Gävle lucia och åter igen var jag på första sidan i Gefle Dagblad.

Nu så här efteråt när jag tittar tillbaka på mitt fantastiska liv, kan jag utan tvekan säga att mitt liv i Valbo blev den mörkaste perioden.

Efter avslutad indoktrinering i Wessels andan kom jag till Wessels i Malmö.

Här blev jag avdelningschef för avdelningarna armatur, möbler, hemtextilier,

mattor och sängar. Jag basade över 30-35 kvinnor samt två män. De flesta arbetade halvtid. I mina arbetsuppgifter ingick schemaläggning, leda och fördela arbetet, marknadsföring, besök av leverantörer, lokala inköp, layout förändringar samt entusiasmera personalen. Varje tisdag skulle jag hålla avdelningsmöte. Dessa möten ägde rum i cafeterian. Kaffe och mackor bjöd Wessels på. Här gick vi igenom dels vad som hänt gångna veckan samt vad som skulle hända kommande vecka. Min varuhuschef Ivar Schultz, även kallad ubåten; detta för att han alltid dök upp oanmäld och när man minst anade det. Han och jag kom att ha en mycket bra relation. Vid den här tidpunkten var jag mycket entusiastisk och full av idéer. Mina

arbetskamrater, som var mycket äldre och tröttare än jag, såg på mig med en viss bävan, eftersom mina idéer oftast vann gehör. Jag kan milt uttrycka det så, att jag låg mycket bra till hos Ivar. I organisationen fanns det något som gick under betäckningen LMK (lokal marknadskonsult). Den som blev utsedd till detta hade hand om inre och yttre marknadsföring. Efter en tid fick jag hand om detta. Nu skulle all typ av marknadsföring godkännas av mig. Ett prestige jobb. Vad som även var nytt för mig var att alla var ”du” med varandra. Detta lättade upp stämningen.

Inom koncernen fick jag, tack vare min kreativitet, rykte om att vare en otroligt duktig LMK:are. Detta gjorde att jag fick förfrågan om jag ville följa med Lars Jonasson upp till Valbo och starta ett nytt Wessels. En fjäder i hatten och naturligtvis tackade jag ja.

Efter upptäckten av Thures och Ann-Sofies förhållande, förstod jag omgående att min karriär skulle gå i stå om jag inte gjorde något åt detta. I oktober 1969 hittade jag en annons i Sydsvenskan om att Wessels sökte aspiranter till att bli avdelningschefer. På den här tiden var Sydsvenskan full av jobbannonser. Det var stor brist på kvalificerad arbetskraft. Idag heter det CV men då fick jag skriva ett brev och sända med alla meriter (betyg). Några veckor senare blev jag uppringd av Ebbe Melander. Han presenterade sig som personalchef på Wessels och sade att jag var välkommen på en anställningsintervju. Glad i hågen gick jag för att möta Ebbe Melander. Jag glömmer aldrig denna intervju. Ebbe var redan på den här tiden en miljökämpe av stora mått. Jag har sällan varit på en intervju där den som skall intervjuas sitter tyst och intervjuaren håller låda. Efter en timmes lyssnande , hummande och nickande fick jag besked om att jag var anställd. Jag fick skriva på ett anställningsavtal. Jag fick 2500 kr i lön + att de fem första åren fick alla aspiranter ytterligare 1500 kr/år utöver den sedvanliga löneökningen. Vid den här tidpunkten var det normalt med 10-15% fackliga löneökningar. Jag svävade fram när jag gick hem. Även inom Wessels förekom intern utbildning. 9 månaders utbildning i hur det var att vara chef inom Wessels. År 1970 hade Wessels börjat växa. Det fanns Wessels i Örebro och Uppsala. Jag fick göra min utbildning i Örebro hos en Varuhuschef som hette Gunnar Wulff. En härlig tid. Det var med ett stort leende på läpparna som jag gick in till Thure Åmvall och sade upp mig. Han mottog uppsägning utan att kommentera den. Han som jag tyckte väl att det var skönt att slippa se varandra.

Som nykläckt assistent kom jag att bli placerad i Malmö på Tempo Värnhemstorget.

Med stort självförtroende anlände jag till min ny arbetsplats. På den här tiden var man inte ”du” med varandra. Mitt första möte med Disponent Åmvall blev som en hägring, jag såg honom men hörde inte vad han sade. Själv gick jag under namnet

herr Samuelsson eller assistent Samuelsson. Mitt ansvarsområde blev leksaksavdelningen och husgerådsavdelningen. Min lön blev 1200 kr i månaden och jag hade 600 kr i hyra så jag tyckte att jag skulle klara mig bra. Jag fick även en vit rock och en namnbricka med orden assistent Samuelsson. Hierarkin inom Tempo Värnhemstorget. Överst Disponent Thure Åmvall, nästa led bestod av

avdelningscheferna Berit Partell, Bengt Harman, Kjell Magnusson, Ann-Sofie Håkansson och lagerchef Ljungberg. Nästa led var assistenterna. Torbjörn Nilsson och jag och under oss kom 1:a biträden och övrig personal. En sluten värld. Här fick jag min första ”erfarenhet” av hur viktigt det är att ta reda på vilka relationer som råder mellan olika personer. Vem som strular med vem, vem som ligger bra till hos cheferna, vilken inofficiell hierarki som råder. Själv gjorde jag misstaget att inte ta reda på detta. En dag gick jag upp till Åmvall. Eftersom det lyste grön lampa utanför dörren öppnade jag denna utan att knacka först. Här fick jag mitt livs chock.

Här fick jag se varuhuschefen och personalchefen djupt involverade i varandra.

Röd i ansiktet, bad jag om ursäkt och försvann som blixten. Efter den här upptäckten, som alla andra visste utom jag, blev mitt liv på Tempo ett veritabelt helvete. Mina två år på Tempo blev inte den start på karriären som jag hade förutsatt mig.

Erikslust var en dansrestaurang som kom till 1966. Idag ligger här Malmborgs.

Till skillnad från övriga dansställen i Malmö, var man tvungen att beställa bord.

Här gick det inte för sig att bara cirkulera. För oss som blev ”stammisar” kom andra regler att gälla. Det fanns en hovmästare som hette Knut och som kom att bli vår

ängel. Han hade alltid reserverat ett bord till oss, för han visste att vi kom. Erikslust hade öppet mellan 20.00 till 02.00. Många gånger kom vi grabbar inte förrän framåt 22.00 tiden. Vi visste att vårt bord stod reserverat och att Knut bevakade detta. När vi så kom var det alltid, eller oftast, á la carte menyn som gällde. Till detta öl och snaps och som efterrätt en gin tonic. Erikslutst blev ett inne ställe av stora mått.

Alla skulle till ”Eriks” på lördagar. Här var det viktigt att vara ”rätt” klädd. Erikslust

låg på andra våningen och upp till restaurangen kom man via en jättebred svängd

trappa. Väl uppe fanns rouletten samt garderoben. Dansgolvet var inte speciellt stort. En stor spegelkula hängde i taket och när det fluoriserande ljuset sattes på

kunde vi grabbar beskåda vad flickorna hade under blusen. Det var en stor blandning av orkestrar, både internationella storband och lokala dansband spelade på Erikslust. Till de absoluta favoriterna bland storband var ett band från Österrike

eller Schweiz. När de besökte Sverige var det fullsatt varje kväll. Alla ville höra

”the night time is the right time”. Jag tror att bandet hette Ambroselius. Har försökt

hitta detta på Internet, men antingen har bandet gått upp i rök eller så är det fruktansvärt felstavat. Under den här tiden 66-69 hade jag en tjejkompis som hette

Mona. Jag hade egen lägenhet vid den här tidpunkten på Spångatan 7 och hit

kom Mona många gånger med en eller två flaskor vin samt en påse räkor. Vi dansade upp oss till Wilson Picett, Sam and Dave, Ester Phillips samt Aretha Franklin. Soul var nu det stora, att hålla i varandra blev mer och mer sällsynt.

Nu började det dyka upp något som gick under namnet ”disco”.

En institution som jag önskar skulle finnas kvar. Här var interiören engelsk inspirerad. Möblerna och bardisken var av mahogny eller engelsk klassisk ek.

Gardinerna var av grön sammet och gick från tak till golv. Här fanns engelsmannen

klädd i tweed och med snurrad mustasch. Belysningen var dämpad och ljudnivån låg. Här träffades vi grabbar på lördag eftermiddagarna. Detta var innan mobiltelefonernas tid, så om jag inte fick tag i några av mina kompisar, åkte jag ned till Kramer Pub. När man öppnade svängdörrarna till puben, var det som att flytta sig 200 år tillbaka i tiden. Här satt vi kring de runda borden eller så hängde vi i baren. Något som vi alla var förtjusta i var den rökade brass korven. Den var 10 cm i diameter. Till starkölen köpte jag ofta en skiva korv. Den var 1 cm tjock och så fick jag den i ett smörgåspapper. En annan delikatess var de köttfärsinbakade äggen. 5 kronor kostade antingen korven eller ägget. Här satt vi alla och bestämde vad vi skulle göra på kvällen. Här lärde jag mig spela chat the box. Ett spel som gick ut på att med två tärningar stänga boxen. Boxen var numrerad från 1-9, slog jag 12 kunde jag stänga 3 och 9. Spelet gick ut på att stänga så många luckor som möjligt.

Alla grabbar var med och den som förlorade fick bjuda på nästa omgång öl. De flesta gånger hade jag tur, men någon gång fick jag bita i det sura äpplet och då tog det hårt i börsen. Efter att ha bestämt vad vi skulle göra och var vi skulle förfesta, gick vi alla hem och snofsade upp oss. Nu hade vi lagt grunden till en trevlig kväll.

S:t Jörgen Hotell byggdes upp där en gång i tiden anrika Wessels låg. I korsningen Stora Nygatan- Södergatan vid Gustav Adolf Torg låg detta (vid denna tidpunkt) spännande hotell. S:t Jörgen lanserade tedans på söndagar mellan 13.00-17.00.

Jag kommer ihåg att dansgolvet inte var det allra största utan tvärtom väldigt litet.

På scenen fanns det alltid en orkester som spelade lugn och populär dansmusik.

Vid vissa tillfällen fanns det även artister som uppträdde. Borden var runda så att det rymdes många grabbar runt ett bord. Eftersom vi alltid var gäster på söndagar, blev det så att bordet längst fram var reserverat för oss. Det viktigast var att synas.

Här satt vi och drack kaffe med kaptenlöjtnant. Kaptenlöjtnant var en blandning mellan eau-de-vie och klosterlikör. En höjdare. Den serverades i en skål med is.

Tyvärr finns inte denna kulturdryck längre. Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle då

Ray Adams var soloartist och skulle framföra sin otroligt populära låt Violetta. Efter uppträdet kom han ner till vårt bord och satte sig. Alla vid bordet växte en halv meter. De som satt runt omkring tittade med stora ögon och undrade vem av oss som kände Ray Adams. Vi hade bara tur att han valde vårt bord. S:t Jörgens tedanser blev ett ställe där vi visade upp våra senaste erövringar.

I mitten av 60-talet hände det ganska mycket i Malmö. Från det att vi ungdomar hade haft enbart Amiralen och Club 54, gjorde nu nattklubbarna sitt intåg. Vi var nu alla myndiga och fick själv ansvara för vad vi gjorde. Nattklubbarna hade öppet från

20.00-03.00 och åldersgränsen var 21 år. Nattklubbar som S:t Jörgen, Arkaden, Cramer (sedermera Ambassadör), Malmborgen och Erikslust fick nu ta över ansvaret för oss ungdomar. Här behövde vi inte smuggla in sprit utan här kunde vi ”hänga i baren”. Just under detta årtionde ändrades musikstilen väsentligt.

Nu kom The Beatles, Rolling Stones, Animals, Hep Stars, Tages och många andra rock grupper. Shake kom på modet. Vi bjöd fortfarande upp, men nu stod vi framför

varandra och viftade med armar och ben. Vi närmade nu oss alla 25-års åldern. Många av oss hade ”sällskap” och en del hade även planer på att flytta ihop. Gruppen blev mindre och mindre. Det är lätt att påstå att under 60-talet gick vi från oansvarigt leverne (leva för dagen) till att ta ekonomiskt och socialt ansvar för mer än oss själva.

På Amiralen fanns en övre våning som var restaurang. Amiralens restaurang

kallades i folkmun för ”hyllan” Här fanns 3 loger som vätte ut mot dansgolvet.

Vid speciella tillfällen kunde vi reservera en sådan loge. Att kunna sitta här betydde mycket. Vi som satt där hade råd och vi ville att andra skulle se det, speciellt tjejerna. Efterhand som kvällen gick, blev stämningen hög och bekymmersfri. Här var vi tyvärr tvungna att äta riktig middag. Filé mignon eller kalvfilé Oskar eller Black and White var alla favoriter, och tillsammans med en stor stark och en 6:a Skåne blev vi både mätta och upprymda. Status var viktigt, detta var status.

Servitriserna hade sina favoriter. Vi var mycket generösa med dricks. Ibland kunde vi få tillgång till ”hyllan” utan att äta, men då fick vi dricka istället. Nattlivet i Malmö

började nu ta fart på allvar och vi började bli lite äldre. Öppettiderna på de nya ställena blev längre och vi behövde inte vara på plats förrän vid 10:tiden.

Malmö Folkets Park öppnade alltid den 1:a Maj. I MFP fanns 3 dansbanor. Amiralen, Sviddan och gamlan. Vi ungdomar kunde alternera mellan dessa 3 dansbanor. Under sommartid var ”sviddan” den dansbanan som besöktes mest.

Onsdagar var en given ”sviddankväll”. Somrarna var somrar på den här tiden, det vill säga det var ljumt i luften långt ut på kvällskvisten. Här stod man runt om dansbanan, här fanns inga bord eller stolar utan enbart dansbanan och en liten hydda som sålde dansbiljetter. 3 st för en krona. Intill dansbanan fanns en liten kulle och där stod de olika ”innegängen”. Innan vi gick till ”Sviddan” samlades de olika gängen på Far i Hatten, en uterestaurang som serverade ”mackor” öl, snaps och framförallt grogg. De flesta av oss hade små pluntor med oss. Därför blev vår beställning alltid lite torftig. En köttbullsmacka och en sockerdricka, resten hade vi med oss. Efter någon timme var det tid att dra sig ner till ”sviddan”. Glada och med kavajen käckt hängande över axeln anlände vi till vår plats på ”kullen”. Här fanns också en skylt som talade om vad för slags dans som skulle spelas, till exempel vals, foxtrot, polka eller slowfox. Många gånger spelade här en orkester som hette Ekdahls, I denna orkester spelade min kusin Leif gitarr och jag kunde därför önska mig låtar. Gitarrboogie var en av de låtar som jag önskade mest. Jag var en hejare på bugga. Här kunde jag glänsa och göra intryck på tjejerna. När första damernas var överstökad och sista dansen dansad, gick man sakta hem med en tjejs arm under sin. En ljum sensommarkväll, en flicka vid sin sida, världen var min.

Jag som är född under brinnande krig och alla andra med mig, har fått uppleva något som gick under namnet efterkrigstiden. Efterkrigstiden var mellan åren 1945-1968.

James Dean blev för många förebild under 50-talet. Vi

minns alla filmen ”Ung rebell”. Denna megastjärna

introducerade jeansen, den sorgsna looken, uppror mot

allt och alla. Tyvärr blev hans liv inte långt. Andra ikoner

som påverkade modet för oss killar var Marlon Brando.

Marlon Brando, Elvis och James Dean införde den

bekväma modestilen. T-tröjan och den vältränade

kroppen slog igenom under 1959-talet. Vi killar bar

grå, kritstrecksrandig eller glencheckrutig kostym. Till

detta hade vi vit bomullsskjorta med small diskret slips

ofta med matchande näsduk i kavajfickan. Kavajen

var dubbelknäppt med två sprund därbak samt klädda

knappar. Skorna var svarta och spetsiga samt med klackjärn. Skjortan skulle vara av märket Eton och kragen och manschetterna skulle vara stärkta. Till skjortan skulle vi ha manschettknappar och till slipsen en slipsnål. Vilken tidsepok, Elvis, Tommy Steele, raggare, mods, vrålåk, en tjock grillad med mos hos Allans Korvstånd. Allans Korv låg i korsningen vid Kaptensgatan och Södra Förstadsgatan. Här kunde vi köpa ”en falsk” det vill säga

ett bröd och två klickar mos.

På väg till Amiralen gick vår färd ofta förbi Tröls Jens Krog. Många gånger ”slank” vi i här för att ta en sillmacka med en stor stark och en kall snaps. Stämningen var god när vi gick in, ännu bättre när vi gick ut. För många av oss innebar detta stopp att bägaren kom att rinna över, det vill säga vi blev mer än salongsberusade. Väl framme vid Amiralen skulle vi passera vakterna som alltid stod utanför entréluckan.

Med röda ögonvitor och med ett ansiktsuttryck som skulle utstråla nykterhet gick vi sakta framåt i entrékön. Väl framme tittade vakterna oss i ögonen och sa ” du får ta en runda kring parken”. En runda kring parken innebar en och en halv timmes gående. Det var inga roliga ord att få höra. Istället för klockan åtta kom man inte in förrän klockan halv tio. Dessa en och en halv timme påverkade mycket utgången av hur kvällen skulle sluta. När man väl gjort sin runda och återkom till vakterna, tittade de på en och sade ”nu kan du gå in”. Konstigt nog blev det aldrig bråk. Vi killar som blev utsatta för detta visste att vi fått en grogg för mycket. Lydnaden och respekten för vakterna var stor. På min tid varken sköt man eller knivskar vakterna för att komma in. Kanske förstod vi betydelsen av att bråk inte är lösningen på problemen.

Amiralen, nordens största danshak. 1500 kvadratmeter dansgolv, 2 scener och med fulla rättigheter. Hit kom varje lördag mellan 500 till 1000 ungdomar, beroende på vilken orkester som spelade. Inträdet hit var 5 kronor, garderoben var gratis. Dansen varade mellan 20.00-01.00. Damernas 3 danser spelades från halv ett. 1:a damernas då låg man bra till, andra damernas var lite mer än artighet, 3:dje damernas var ren artighet.

Här spelade dansband som Wickers, Mia West, Tommys, Ekdahls, Trio me Bumba , Spotnics. Ingmar Nordström, Streaplers, Sven-Ingvars och storband som Leif Uvemarks. Här uppträdde Siw Malmqvist, Ann-Louise Hansson, Anita Lindblom, Anna-Lena Lövgren, Rock-Olga, Rock-Ragge, Boris samt många många fler.

Dessa år var gyllene tider för dansband. Det fanns en uppsjö av dansband.

Jag fick lära mig bugga, dansa Twist och jenka samt stila vals som alltid var sista dansen.

Hade jag fått första damernas, var detta liktydigt med att jag fick följa flickan hem och då gällde det att även dansa sista dans. Att få första damernas var prestige för alla killar för detta var en måttstock på hur populär man var. Jag minns när orkesterledaren ropade ut i högtalaren ”och så spelar vi damernas tre”. Alla killarna gjorde sig mer synliga. Det hände (men inte många gånger) att jag inte fick första damernas. Jag fick gå ensam hem. Varför det blev så berodde på att jag inte varit tillräckligt flitig på dansgolvet eller att jag hade alltför mycket sprit i kroppen. Våra förfester kunde ibland bli alltför blöta. Det var förbjudet att införa alkoholhaltiga drycker. Detta kringgick vi genom att någon av tjejerna tog in spriten i sina handväskor. Väl inne, kunde vi beställa in en Loranga eller Pommac. Amiralen är något jag minns med ett leende på läpparna och jag tror att alla vi som är födda på 40-talet har en relation till Amiralen.

Från 18 år och fram till 22 år var jag med i ett kompisgäng som kom att få uppleva mycket trevlig, glatt och minnesvärt. Så här 45 år efter att det hände kan jag fortfarande se oss alla framför mig. De flesta av mina kompisar hade gått ut skolan och börjat jobba. Livet var inte så allvarligt, det som kom att betyda något var frågan ” vad ska vi göra till helgen?” Det innersta gänget bestod av Frigge, Palle, Percy, Tommy, Taxen, Göran och Ronny. Vi träffades alltid för att ha förfest. På den här tiden började förfesten klockan 18.00, med att vi träffades hemma hos någons

föräldrar. Palle och hans föräldrar var mycket gynnsamt inställda till att vi träffades hemma hos honom. Palles föräldrar bodde vid Folkets Hus, så närheten till Amiralen var cirka 10 minuter. När klockan blev sex på lördag eftermiddag kom vi alla med var sin påse. I denna påse fanns en kvarter vodka+chips+pommac. Vi fick sitta i ”finrummet” och efterhand som stämningen steg och rösterna blev högre, blev vi djärvare i våra profetstior inför vad som skulle hända på Amiralen. När stämningen var på höjdpunkten brukade alltid Palles pappa knacka på dörren.

Han stack in huvudet och frågade ”hur går det pågar?”. Svaret blev alltid detsamma. Kom in Helmer och ta dig en grogg. Så I slutet av förfesten var alltid Helmer en av oss. Under festen skulle vi alltid sjunga. Vi tog tag i vad som kunde föreställa en mikrofon till exempel ett ljus, en vas, en tulpan och så sjöng vi Green green grass of home med Tom Jones eller någon Elvis sång. Efter att ha sjungit upp oss, var det tid att gå mot Amiralen. Iförd kostym (helst kritstrecksrandig) myggjagare (skor), nylonskjorta eller bomullsskjorta, matchande näsduk till slipsen i kavajfickan, brylcream i håret och Tabac på kinden gick vi för att möta alla söta flickor på Amiralen.

Mitt liv utanför skolan bestod av ett gäng glada kompisar. Med dessa gäng hade jag mycket trevlig. Jag gick och dansade på Club 54 (föreningsgatan 54), Amiralen, St: Jörgen, Erikslust samt Ambassadör (Ambis). Detta var dansställen som jag gick på när det var vintertid. Sommartid var det Höllviken eller som den också kallades nyckelhålet. Jägersbo i Höör var ett ställe där jag firade midsommar åtminstone 3 gånger i rad. I Malmö Folkets Park fanns det en dansbana som vi kallade för ”sviddan”. Det fina med att växa upp på min tid var att det fanns så många ute dansbanor över hela Skåne. Min danskarriär startade på Club 54 med att jag utan att veta hur man dansade, bjöd upp en flicka som jag hade spanat in. Tidigare hade jag stått vid sidan av dansgolvet och sett hur det skulle gå till. Två till vänster och ett steg till höger. Konstigare än så var det inte. Jag gick fram till flickan, bockade och sade ”får jag lov”. På den här tiden dansade man kind mot kind och höll hårt om flickan. Jag kände redan från start att det här skulle gå åt skogen. Hon gick på ett håll och jag på ett. Jag var stel i kroppen som om någon kört en pinne rakt igenom kavajen. Svetten började rinna längs ryggraden, det droppade från håret och kroppstemperaturen var över 40 grader. Jag kämpade med 2 till vänster och ett till höger, samtidigt tänkte jag att ”måtte det snart vara över”. Med denna dansstil 2 till vänster och ett till höger utan att svänga, var vi snart framme vid orkestern. Väl framme vid orkestern gjorde jag en 180 graders sväng och så fortsatte vi ”dansen” två till vänster och ett till höger. Dansen tog slut och jag följde flickan ner till hennes bord. Jag gick tillbaka till mina kompisar Jörgen och Bertil. Dom tittade på mig och frågade om jag hade duschat. Det tog lång tid tills att jag bjöd upp igen. Efter något år blev jag riktigt bra på att dansa och som det sägs övning ger färdighet.

En händelse jag mycket väl kommer ihåg, är när Vi (Göran och Jag) fick ett samtal

ifrån Malmö. Det var Bosse som ringde och meddelade att han och Jan Alve tänkte komma till Stockholm. Detta var under våra spartanska veckor, det vill säga vi hade inga större tillgångar. Bosse sade ”att mat och dryck hade de med sig upp”. Maten bestod av chips och jordnötter och drycken var vodka med tillhörande coca. De anlände en fredag och skulle stanna till söndagen. De anlände vid två-tiden och festandet började omedelbart. Efterhand som stämningen steg, blev det tal om vart vi skulle tillbringa kvällen. Ambis blev vårt val. När vi väl kom fram till Ambis stod vårt bord dukat och klart. Det blev snaps till förrätten, snaps till huvudrätten och konjak till kaffet. Under tiden roade vi oss kungligt. När klockan närmade sig elva kom hovmästaren fram till oss och ville ha betalt. Bosse och Jan Alve hade gått upp i rök och där satt jag och Göran med vår dåliga ekonomi. Uppenbart var att hovmästaren var övertygad om att vi skulle ta en ”springnota”. Jag förklarade att våra kamrater från Malmö skulle betala och att de snart skulle återkomma till bordet. Tiden gick och ingen Bosse och ingen Jan Alve. Jag sade då till hovmästaren att Bosse nog var ute och spelade roulett och att jag skulle gå och hämta honom. Det var OK och jag gick ut till roulettbordet. Mycket riktigt där stod Bosse med i stort sätt alla marker som fanns tillgängliga. Jag förklarade hur det låg till, Bosse bad att få lösa in alla sina spelmarker men detta fick han inte. Resultatet blev att Bosse och jag tog alla markerna med oss in till bordet och rouletten fick tillfället stänga. Efter en stund kom croupieren till oss och bad att få lösa in markerna. Bosse fordrade att hovmästaren skulle komma och be om ursäkt för att han trodde att vi inte skulle göra rätt för oss. Så blev det och Bosses odödliga ord till hovmästaren var ” på med rullskridskorna och se till att groggarna kommer in”.

Göran som vid den här tiden var en av Sveriges bästa badmintonspelare, hade blivit halvproffs i badmintonklubben Eken. Han jobbade med att halva dagen stränga raket och andra halvan tränade han. Arvodet för detta var ungefär detsamma som jag fick i lön. Nu började ett liv med sång, dans och ett storslaget festande. Zanzibar, Ambis och Baldakinen var våra huvudarenor. Snart nog lärde dörrvaktmästarna känna igen oss. Som tur var hade vi lön samtidigt, kring den 25:te varje månad. I fjorton dagar var vi kungar i baren, långt innan Magnus Ugglas populära låt. De andra 14 dagarna levde vi på vad varuautomaten utanför Högbergsgatan kunde erbjuda. Det var allt från en burk potatis, ärtor, morötter, tonfisk eller en soppa. Den dyraste konserven kostade 1 krona och den billigaste kostade 25 öre. Under dessa 14 dagar blev vi mästare på konsten att tillaga potatis. Ena dagen stekta, andra dagen mos och tredje dagen potatisplättar. Ibland kunde vi lyxa till det med en burk morötter. När så den stora dagen inträffade det vill säga den 25:te övergick vi till mer näringsrik kost så som biff, winersnitzel, och stundtals oxfilé. Kostymen kom fram, lackskorna på och sedan bar det av till våra stamställen. Mat med snaps och öl, kaffe med avec och därefter groggarnas glada afton.

När jag väl ”muckat” hade jag lagt den teoretiska delen av mitt liv bakom mig. Nu skulle jag ut i arbetslivet och tjäna pengar. Första delen av mitt nya liv var 9 månader i Stockholm. Här skulle jag genomgå en utbildning (inom Tempo) som skulle ge mig titeln assistent. Tempo på den här tiden hade över 100 varuhus sprida

över hela Sverige. Jag fick vara beredd att ta jobb som assistent över hela Sverige.

3 mål mat om dagen, hyran betald och 900 kr i månaden var en oerhörd skillnad mot flottans 4 kr om dagen. De 3 första månaderna var teori och de övriga 6 var praktik på något av de många Tempo varuhusen i Stockholmstrakten. När jag sade hej då till mina föräldrar, var detta första gången i mitt liv som jag stod på egna ben.

Tempo hade ordnat med ett inackorderingsrum ute i Farsta. Väl framme vid anvisad adress, kunde jag konstatera att min hyresvärd var en äldre dam i 70-årsåldern och mitt rum var 2.20 meter x 4.0 meter. Efter en vecka stod jag inte ut längre utan började fundera på om jag inte själv kunde skaffa något som låg lite närmre Stockholm City. En av mina kompisar Göran Arvell bodde sedan en tid tillbaka i Stockholm. Göran blev glad över att jag kommit till Stockholm och erbjöd mig omgående att flytta in hos honom. Min adress i Stockholm kom att bli Högbergsgatan 68. Denna lya kom att bli centrum för mycket glädje och mycket festande.