sallesbetraktelser

Leipziger mässan var vid denna tidpunkt (1977) en av två mässor som det gick att handla riktigt billigt. Den andra var Kanton i Kina. Vad jag handlade här var blåvita figurer, krukor, tomtar i alla de storlekar samt smidesprodukter. Att resa till Leipzig var som att resa 50 år tillbaka i tiden. Vi var många B&W inköpare som besökte denna mässa. Därför åkte vi tillsammans. Resan började vid Malmö Centralstation därför där gick en buss direkt till Kastrup. Den gick via Limhamn-Dragör. Vi kunde här äta frukost. De mer erfarna tåg en gammaldansk och en elefantöl. Vi hade bland annat en inköpare med oss som inte fick dricka alkoholhaltiga drycker hemma. För honom blev dessa resor ett uppror mot överheten som rådde hemma. Väl ombord på planet blev det ytterligare vodkagroggar. Det serverades fria drinkar ombord, den östtyska staten bjöd. Väl framme i Leipzig fick vi åka direkt till hans bostad. Där blev han liggande i 6 dagar, som tur var hade han sett till att alla de stora leverantörer som han handlade av var med på resan, så de skötte inköpen.

Vid middagstid gick alla inköpare från ICA, KF, B&W, Tempo, Hemköp, IKEA, för att äta middag. Vi gick till Göthe salarna; ända stället som kunde ta så mycket folk. Tack vare denna tradition kom jag att lära känna många inköpare i Sverige. Vad vi åt och drack var oftast östtysk öl en bummerlunder (snaps) samt en soppa som hette soljanka. Efter denna samvaro återgick vi till mässan. Vad jag mer minns från dessa resor är själva staden Leipzig. Den var grå och brun smutsig, kulhål i fasaderna, inget underhåll, drabanterna, de rädda och ängsliga folket, den oerhörda mängden soldater. Vad jag inte visste då var att 50% av befolkningen var angivare den andra delen var de som blev angivna.

Leipzig blev min första utlandsresa som inköpare. Leipzig låg vid denna tidpunkt i Östtyskland, alltså bakom järnridån. Invånarna hölls i ett järngrepp, ingen vågade prata om hur det egentligen var att bo och leva i Östtyskland. Vi inköpare bodde inneboende hos olika familjer. Jag bodde hos en familj som hette Abicht. Frau Abicht med dotter bodde på 4:de våningen i ett hus från 30-talet. De familjer som kunde hyra ut ett rum under denna veckan gjorde så. 150 västmark kostade en vecka, det vill säga 750 kr. Antingen kunde Frau Abicht gå till intershopen och handla ”lyxvaror” eller så kunde hon växla ”svart” och få

3000 östmark. 3000 östmark var 3 månaders uppehälle. Varje morgon gick frau Abicht till bageriet för bullar, mjölkaffären för ägg, charkuteri affären för pålägg. Allt för att jag skulle få ett intryck av att det inte rådde någon brist på varor i Östtyskland. Köerna var långa vid varje affär. Det tog ungefär 2 timmar för att handla detta. Klockan nio varje dag knackade frau Abicht på min dörr och sade att frukosten var färdig. I det stora vardagsrummet som aldrig användes, hade hon dukat fram min frukost. Alla rummen hade kakelugnar och dessa eldades med brunkol. Kaffe fanns inte, utan det var något surrogat. Jag hade alltid med mig Zoegas, så att jag kunde få riktigt kaffe. Kaffe, tvål, deodoranter och kläder var annars de artiklar som jag hade med mig till Frau Abicht och hennes dotter. Varje gång hade mamma packat min resväska med kläder från henne och övriga nödvändiga saker som familjen behövde. Jag kommer ihåg, att när jag hade lämnat över gåvorna, blev det mannekänguppvisning i trappuppgången. Hela Östtyskland var ett korrumperat samhälle. Det fanns ingenting som man inte kunde köpa för västmark eller dollar. Jag kommer speciellt ihåg en nattklubb som hade en dörrvaktmästare som hett Walter. Han släppte inte in några andra än mässbesökare. För att komma in fick han ”tryckt i sin hand” 5 västmark.

Han gjorde hela sin årsinkomst och mer därtill under denna veckan. Väl inne på ” Haus Cornewitz som nattklubben hette, var det champagne och rysk kaviar som gällde. Efter ett tag (några resor) kunde jag börja prata med Frau Abicht om hur det var att leva i Öst. Hela Öst var uppbyggt på väntetider. 10 år för en TV, 15 år för en bil (Drabant). Den ända gången någon fick lämna Östtyskland var när de hade blivit pensionärer, då hade staten ingen nytta av de längre. Officiellt fanns det ingen svält ingen arbetslöshet. På varje jobb gick det 10 personer. Som tur är finns Östtyskland inte längre.  

Att få jobbet som inköpschef för avdelningarna prydnad och present, säsongsartiklar (jul, påsk etc) samt glas och porslin, blev en stor utmaning för mig. Som inköpschef hade jag ansvaret för lönsamheten, sortimentsutveckling, möten med 16 avdelningschefer 2 ggr om året, besök på samtliga 16 stormarknader minst 1 gång om året samt resa jorden runt för att söka efter artiklar som passade B&W:s konsumenter.

Huvudkontoret som vid denna tidpunkt låg ute vid Jägersro, kom att bli en arbetsplats som jag kom att älska att gå till varje morgon. Sektor Hem bestod av Stig Tärbe (sedermera Ronny Planthin, Torsten Svensson, Anette Holmström, Margaretha Ötander, Stig Aspler,

Alvar Ulvestål och jag samt vår sektorschef Lars Jonasson. På denna tidpunkt (1977) var det på modet att sitta i ”öppna landskap”. Hela vår sektor var ett stort rum med fikaplatsen i centrum. För att hålla ordning på tider, papper, sammanträden, besök och var jag befann mig hade jag en sekreterare som hette Kerstin Ekvall. Utan henne hade avdelningen inte fungerat administrativt. Just fikabordet blev en plats 2 gånger per dag som vi alla träffades vid. Här pratades det om allt, här fick vi skratta till vitsar och ta del av varandras vardag.

Fikavagnen kom 2 ggr om dagen och det var Sonja som ansvarade för denna. Vi inköpschefer hade en förmån i att, om vi hade leverantörsbesök kunde vi skriva upp detta i Sonjas bok. Vi slapp att betala. Alvar var duktig på att alltid ha leverantörsbesök. Till mysfaktorn hörde också Martin, vår interna brevbärare. Han var 75 år och kom varje dag med posten till oss. En underbar ”brevbärare” som var snacksalig och alltid hade en trevlig historia att berätta om hur det var när han var ung. B&W var vid denna tidpunkt en maktfaktor inom detaljhandeln. Alla ville bli leverantörer till B&W därför att här kunde de sälja stora kvantiteter. Det fjäskades mycket för oss. Julklappar, restaurangbesök, resor och gratisprover hörde till vardagen. Att vara inköpschef var ett privilegium och jag njöt av varje sekund. När jag som liten grabb drömde om var jag skulle bli som stor, kunde jag inte i min livligaste fantasi tänka mig att ”jag” skulle få förmånen att resa jorden runt i 20 år.